Det stora i det lilla

MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser en magnifik studie av fragmentets historia i litteraturen

Anders Olssons stora studie över det moderna fragmentet, Skillnadens konst, avslutas med några magnifika meningar som hotar kullkasta hela det projekt de fullföljer. Meningarna lyder: "Att skriva är att avbryta sitt tal inför en annan som förblir okänd, ett avlyssnat tal som lämnar sig själv efter sig. Att skriva blir då att befinna sig i ett tillstånd av permanent avbrott. I den meningen är fragmentet en sanning om själva skrivandet." Formuleringen bör förstås genom satsen "att skriva är att läsa" och pekar på att det fragmentariska inte bara är en egenskap i texten, utan lika mycket i läsakten. Jag ska återkomma till detta.

Olssons studie går grundligt till väga. Det fragmentariska är, visar han, en helt avgörande men alltför lite studerad aspekt av den moderna litteraturen. En huvudlinje, väl så markant som det subjektiva eller ambitionen att skriva sin tid. Han börjar därför metodiskt med att skilja mellan det historiska och det estetiska och slår fast att föremålet för arbetet är det avsiktliga fragmentet, inte sådan text som tiden trasat sönder. Redan här uppstår emellertid problem eftersom intresset för att skriva fragmentariskt inte går att skilja från intresset att läsa fragment.

Det moderna, estetiska fragmentet har en parallell historia i den moderna filologins utveckling och publicerandet av främst antika fragment. Så har till exempel Sapfos trasiga dikter formellt inspirerat moderna, fragmentariska poeter som Hilda Doolittle och Gertrude Stein. Men huvudlinjen är ändå klar. Olsson följer epigrammets, sentensens, maximens och aforismens historia och kan så visa att det moderna fragmentet föds i förhållande till denna den korta textens tradition, av Jenaromantikerna under slutet av 1700-talet.

Det väsentliga här är att författare som Friedrich Schlegel och Novalis tar fasta på att fragmentet är en litteratur som fullbordas i läsakten. Läsaren bjuds in genom avbrottet. Texten är ett "frö till fullbordan". På så vis kommer fragmentet snarare att beteckna ett skrivsätt än en genre. Diskontinuitetens skrivsätt.

Nietzsche, som är fragmenttraditionens andra stora utgångspunkt, använder fragmentet som skrivsätt, men förhåller sig likväl till det som genre. Nietzsches fragmentkonst söker sina allianser i det klassiska epigrammet och i aforismen. Den sluter sig gärna om en sanning. Men den kan också öppna sig mot världen och läsaren. Och här är det kanske befogat att dra en gräns mellan filosofiska och poetiska fragmentet. Anders Olssons arbete gäller i första hand de senare. Men att traditionerna härvidlag inte enkelt går att skilja åt visar fallet Vilhelm Ekelund som Olsson ägnar en inträngande läsning.

Liksom Nietzsche är Ekelund mindre intresserad av bröderna Schlegel och Novalis, än av de antika förebilderna. Olsson pekar på Herakleitos som en avgörande intertext. Ekelunds skrift blottar genom att dölja och söker medvetet det dunkla som en kritik av samtidens geschäft. Han strävar till förtätning och rensar sin stil från ord som bara har funktion. Ordet skall inte bära, det skall verka. Dikten som pindariskt ögonblick, som sår. "Ett öppet sår är en ständig händelse", skriver han.

Med Gunnar Björling, som i sin tur tog starka intryck av just Vilhelm Ekelund, tar den tradition Olsson studerar en avgörande vändning. Björlings dikt sträcker sig gestiskt mot det obegränsade. Den fångar inte, utan släpper fri. Här är det inte oväsentligt att Björling har en hemvist i avantgardets poetiker. Därmed skriver han också in sig i en utvecklingstanke som är djupt främmande för en författare av Eklunds snitt. What is new today is common tomorrow.

Såväl futurismen och dadaismen, som senare konkretismen, det amerikanska sjuttiotalets L=A=N=G=U=A=G=E poesi och dagens svenska "språkmaterialism" har en viktig pedagogisk sida. Den fragmentarism de odlar syftar i en mening till att lära oss att läsa, ja till att leda oss i det moderna samhällets ständigt korsande strömmar av text.

De olika sätt att skriva diskontinuerligt och fragmentariskt som den andra halvan av Olssons studie behandlar, måste alla ses mot bakgrund av detta faktum. Varken Bengt Emil Johnson, Katarina Frostenson eller Ann Jäderlund är egentliga avantgardister, men de skriver i ljuset av en läsandets sensibilitet som är Jenaromantikerna, Nietzsche och även Wilhelm Ekelund djupt främmande. För de senare må tanken att dikten blir till i läsakten vara viktig, men de materiella betingelserna för denna läsakt förändras våldsamt under 1900-talet, vilket Johnsons, Frostensons och Jäderlunds skrivsätt reflekterar. I masskommunikationens tidsålder är vardagen full av cut-ups och textcollage. I själva verket rör sig blicken ständigt över extremt skilda textlandskap (tänk bara på vilka texter du själv läst den senaste halvtimmen. Det brukar bli en del. Från innehållsdeklarationer till varunamn på t-tröjor, tidningsartiklar, e-mejl och instruktioner). Sensibiliteten för det diskontinuerliga är avgjort annorlunda i dag än för hundra eller tvåhundra år sedan. Och att skriva är som sagt att läsa.

Hos Gunnar Björling kan denna utveckling studeras i hur detaljen, ordet, skrivs in i en övergripande ornamental text som ett slags fetisch. I synnerhet hans senare böcker söker inte alls, som till exempel Vilhelm Ekelunds, en långsam och begrundande läsakt, utan en hastig, liksom snuddande tillägnelse, som stannar vid enstaka ord som blicken vid särskilt gnistrande pärlor i en pärlbrodyr. Björlings fragment skall inte förstås i motsättning till det hela och kontinuerliga, utan i relief till det uppbrutna, det modernt splittrade.

Bengt Emil Johnson har med stor precision odlat en likartad strategi i sitt utforskande av mumlandets och grubblandets poetik. Ann Jäderlund, i sin tur, har prövat såväl monotonins som kursiveringens möjligheter. Och Katarina Frostenson, slutligen, utforskar på sitt säregna vis läsaktens ljudbildning, själva förvandlingen av tecken till läte, av text till kropp.

Dessa strategier, som Anders Olsson med stort skarpsinne utreder, kan kanske fogas in i en fragmentets tradition, men själv skulle jag mycket hellre vilja läsa dem som ett uttryck för diktens vilja till särskildhet, som försök att artikulera själva poeticiteten i den övergripande, diskontinuerliga textvärld som varje dikt i dag måste verka inom.

Här öppnar sig Anders Olssons bok mot en annan studie, som kunde handla om hur dikten förhåller sig till läsakten som tillblivelse och fullbordan. Det diskontinuerliga skulle då, tror jag, stå i ett annat ljus. Det är, som jag ser det, just detta ljus den magnifika avslutningen sprider över hans arbete.

Att studien måste hejda sig där har emellertid med Anders Olssons teoretiska utgångspunkter att göra. Den pragmatiska legering av dekonstruktion och hermeneutik han med sådan framgång utvecklat realiserar vackert tanken "att läsa är att skriva". Hans kritiska stil utvecklar parallellt Derridas vidareskrift och Gadamers sammansmältande möte. Men här står han inför en aspekt av litteraturen vars förutsättning är satsens omvändning, "att skriva är att läsa".

En kritik som vill göra reda för den

aspekten av litteraturen måste förhålla sig till att dikten fullbordas först i den egna skriften. En kritik som föder objektet genom att upplösa det. En avbrottets kritik som just i fragmentet ser "en sanning som själva skrivandet", ja om litteraturen som sådan.

Om jag har rätt i att det är denna utmaning Anders Olssons känsliga text till sist skisserar, är Skillnadens konst inte bara en bok som med ytterlig kritisk förfining blottlägger en viktig men förbisedd linje i den moderna litteraturen. Det är också en bok som förebådar en vändning i Sveriges kanske allra viktigaste litteraturkritiska författarskap.

Essä

Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)