Är de inte riktigt galna?

JENNY TUNEDAL läser en lysande bok om idoldyrkan

”Vi är tydligen två människor som förstår varandra.” Ungefär så var det nog jag tänkte om Morrissey, när han sjöng att han bar svart på utsidan för att han kände sig svart på insidan medan jag släpade mig genom tonåren och kände mig missförstådd av världen. Enligt Fredrik Strage känner sig majoriteten av Morrisseys fans missförstådda. Själv försöker han dock förstå dem - Mozzerfansen som dyrkar sin idol som en gud, de gallskrikande Westlife-fansen, flickorna som klottrar i Darins trappuppgång och alla de som stod utanför domstolen i Santa Maria varje dag för att stötta Michael Jackson.

I sin första bok Mikrofonkåt var Strage själv en sorts fan. Med skräckblandad men mycket uppenbar förtjusning hängde han runt med svenska hiphoppare i bilar, skivstudior och på efterfester. Resultatet blev trots sin grabbighet en av de bästa böcker om musik som getts ut i Sverige.

Journalistrollen, som Strage enligt egen utsago skaffade sig för att få träffa popstjärnor, har nu tagit honom hem igen, till dem som älskar. Fans är en bok till och om människor som med en kombination av koncentrationsförmåga och dådkraft ägnar sig åt att dyrka sina idoler och följa sina hjärtan och sina hjältar nästan hur långt som helst. Ibland längre än så.

Strage använder sig inte bara av en sorts deltagande observation där han umgås med olika typer av fans utan också av en mängd vetenskaplig och ovetenskaplig litteratur om idoldyrkan. I ett intressant kapitel om stalkare - personer vars idoldyrkan går över i förföljelse av idolen - intervjuas bland andra juridikprofessorn Orit Kamir, vars bok Every breath you take beskriver myten om den okände, manlige stalkern som ett led i patriarkatets sätt att disciplinera kvinnor. Kamir hävdar bland annat att vi alla är stalkare när vi går på bio. ”Vi sitter ensamma i mörkret och kikar på andra människor utan att de ser oss. Vi leker Gud, på sätt och vis. Vi stalkar mänskligheten.”

Idag förknippar kanske de flesta ordet ”fans” med de hejdlöst skrikande unga tjejer som dränker pojkband i en blandning av tårar, tjut och gosedjur. Med hjälp av amerikanska feminister ansluter sig Strage till teorin om skriken som en symbolisk protest mot könsförtrycket och ett sätt för flickor att inte vara objekt, utan själva objektifiera. Westlife-fansen han möter bekräftar detta. De är självmedvetna, kloka och extremt förslagna, uppfyllda av gatusmart beslutsamhet snarare än passiv dyrkan.

I Fans är det fansen själva som är objekt och författarens blick på dem växlar mellan att vara ömsint och skoningslös. Morrissey-fansen får stå fram med betydligt större värdighet än de packade hårdrockarna som skriker på värmländska eller Lill-Babs-samlaren som har ”noppiga bomullsbyxor” och bor hos sin mamma. Ibland blir jag irriterad på Strages förmenta neutralitet. Även om han använder sig av en del feministisk teori är han den vite, urbane, medelklassmannen utan dialekt eller noppor som omarkerad och obekymrat tolkar världen. Igen.

De bästa texterna

i Fans är de omsorgsfulla porträtten av två särskilt besatta människor - Gert och Lena. Den holländske mannen som lärde sig svenska och flyttade till Sverige för att han var fixerad vid Agnetha Fältskog, och faktiskt lyckades bli ihop med henne, och kvinnan som först kämpade för att få in Evert Taube i Svenska Akademien och sedan eldade upp Sjösala är fascinerande gestalter, som känns mer hämtade ur romaner än ur verkligheten. Det är Lena som i en stämningsansökan mot Evert Taube från sextiotalet konstaterar att de verkar vara två människor som förstår varandra, samtidigt som Taube är ”Sveriges störste räv, den fulaste av alla fiskar”. Strage får, trots upprepade försök, inte träffa Lena, och det är skönt. Genom utdragen ur hennes egen bok Sjösala brinner kommer hennes vanvettiga hatkärlek rakt mot läsaren. Hon är i en helt annan värld än de vanliga fansen, men samtidigt formulerar hon någonting om det hopp i hopplösheten som vi alla kan tillskriva våra idoler. Det är hjärtskärande, och lätt att känna igen: ”Han har ju lovat, att allting ska sluta så bra, så bra...”

Reportage

Jenny Tunedal