Han slår hårt

GÖRAN GREIDER ser Daniel Boyacioglu bli bättre och bättre

"Jag tänker på mig som far.

Jag tänker på mig som barn:

En jätteglad liten pojke

skuttade vart han än skulle,

det är den sorgligaste bild jag vet."

Så enkelt skriver han ofta, Daniel Boyacioglu: Allt i hans dikter är på ett plan omedelbart tillgängligt och det är befriande; som läsare slipper jag den börda som ofta åläggs mig inför en normalt slentrianmodernistisk diktsamling: att först tyda eller dechiffrera vad som står på boksidan. Hos Boyacioglu kan jag istället genast börja tolka. Och när han nu ger ut Fint som snus, sin fjärde diktsamling (och senare i höst sin tredje cd), står jag ännu en gång inför en ytterst energirik sorg som spretar och aldrig riktigt vet vad den ska ta sig till.

I den nya samlingen har emellertid något hänt med hans poesi. Den är litet mer intim, mindre hest skrikande, mer självutlämnande och på sätt och vis mer traditionellt "litterär", även om den muntliga traditionen ännu slåss framgångsrikt med den skrivna och skapar vitaliserande dissonanser i tonfallen (hans dikter har fortfarande den rytmiska infallsrikedomen hos en otålig stråkkvartett). "Varje gång ni ser mig i ett nytt ljus/vilar jag i samma mörker", skriver han och det är sant: Nytt ljus i dessa dikter, men mörkret är detsamma.

Vad är det för mörker? Svar: klassmörkret. Mycket dunkel ilska och revanschism mot medelklassen och det litterära etablissemanget - som verkligen behandlar honom för jävligt; han recenseras ju knappt - pulserande, öppet och under ytan. Så fort jag ser en orättvisa hämnas jag på dikten, säger han träffande i en dikt.

De här dikterna liknar emellanåt hårda slagpåsar på boxningsklubbar - gungande efter slagserierna - och Boyacioglus poser påminner ibland om en svart tungviktsboxares upp-peppningsriter: Jag är bäst, vrålar han till publiken/läsarna samtidigt som han vill vända den ryggen därför att han också är rädd att definieras av sin ganska stora publik. I nästa andetag är han vemodig, ledsen och allt genomlyses av dessa punchlines som han är svensk mästare på: "Mamma,/jag kan inte gifta mig./Jag är en frihetskämpe nu."

Han är helt enkelt en klassresenär som aldrig får ordning på sina lojaliteter och känslor och det ger - och har hela tiden gett - en vibrerande energi åt hans dikter. Det som hänt nu är att han mer och mer lyckas disciplinera den där energin, ge den en ny nakenhet och insett behovet av att svalka passionerna: "kall, apatisk/och bättre på att skriva." Den "apatin" släpper fram nya, ömsinta tonfall, särskilt i några dikter där han längtar efter att bli pappa.

Vart är han då på väg, Daniel Boyacioglu? Jag vet inte. Men han reser genom sociala och litterära maktlandskap som många unga poeter inte befattar sig med och gör av sin resa allt bättre, allt rikare och allt mer egen poesi:

"När man ser dikterna

som kärlekshistorier

också dom sämsta

tror man på dom"

Lyrik

Göran Greider (kultur@aftonbladet.se)