Musikhistoria utan gehör

Musikhistoria är ett relativt ämne. Med metodologisk nit försöker man få världsåldrarnas musikaliska sammanhang att te sig begripligt. Som om historia är en lagbunden ström av kortsiktiga och långsiktiga förutsägelser, som bildar en enda storskalig händelse!

Det verkar som om varje musikhistorisk monumentalutgåva vill få oss att tro så. I ordet musikhistoria döljs ett stort svek mot de delar av världen som inte tillhör ”västerlandet”. De flesta musikforskare lider faktiskt än i dag av ett svårartat eurocentriskt synsätt.

Därför finns det åtskilligt att irritera sig över i professor emeritus Erik Kjellbergs Musikhistoria. Varför till exempel ett särskilt kapitel om jazz? Det motiverar inte att visa och folkmusik helt saknas. Världsmusiken komprimeras till en sida, där den behandlas som en upphovsrättslig och samplingsteknisk fråga!?

Och läs det här magplasket: ”Tonalt–atonalt, klassisk musik–rytmisk musik, popmusik–experimentell musik, noterat–improviserat, konst–antikonst. Dessa hittills okända korsningar och konfigurationer blir kända för nya grupperingar inom konstlivet som använder sig av dem på ett helt villkorslöst sätt, det vill säga utan hänsyn till deras ursprungliga syften. Det är med andra ord inte fråga om en förlängning av den moderna musikens historia”.

För det första är korsningarna en förutsättning för historien, det är inget typiskt 1900-talsfenomen. För det andra drivs varken epoker, stilarter eller genrer av syften huggna i sten. Lyssna till exempel på Carlo Gesualdos musik från 1500-talet som bryter mot sin egen tid, renässansen. För det tredje utvecklas historien också vertikalt.

På högstadiet fick jag lära mig att den goda musiken slutade vid Igor Stravinskijs Våroffer. ”Musikhistoriens död”, sa läraren. På motsvarande vis vill Natur och Kultur få mig att tro på historien som en förpliktigande sanning, knutet till ”historiens nödvändighet”.

Men vad är historiska lagar? Vilken relation har historiska lagar till historiska förutsägelser? Eftersom musik är en mix av diskontinuerliga och kontinuerliga idéer, kunskap, lån och stöld från pol till pol, är det en lögn att avgränsa den.

Att musik skulle följa en inre evolutionslag är bara dumt. När allt kommer omkring är det undantagen, felen, man vill minnas, som gör historien personlig.

Ett annat irritationsmoment är vissa ordval. Varför tjata om hög och låg musik? Ingenting kan bevisa att Sex Pistols God Save the Queen är mindre komplex än Pierre Boulez Pli selon pli. Ett annat ord som musikhistoriker älskar är eklekticism. Det används som markör för att visa hur viss musik (rock och pop) suger ur det gottaste ur stilar och uttryck för egen vinning. Sampling, med andra ord. I motsats till klassisk musik då som är genuint icke-eklektisk?

Bokens kapitel om pop och rock får trots allt godkänt. När jag läste musikvetenskap i forntiden fanns där en student som aldrig hört talas om Rolling Stones och än mindre King Crimson. För dem som levt ett skyddat liv från samhället i övrigt kanske ändå Natur och Kulturs Musikhistoria kan upplysa om ett och annat.

Musik

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)