Vi behöver en revolution

JOAR TIBERG läser en faktaspäckad skräckbok om havet

helskärm

När jag var pojke, för knappa tre decennier sen, gick vi ut i båt varje kväll på västkusten om somrarna. Vi var inte ensamma, alla gick ut. Ett pärlband av små båtar låg i kvällssolen på Hakefjorden norr om Marstrand och drog torsk, flundra, vitling, makrill.

I dag är det tomt, ett tyst hav, genomkorsat endast av den ständige, kolsvarte skarven.

Isabella Lövin utkommer i dag med en bok som heter just Tyst hav. I den ger hon sig på ”järntriangeln”, eller försöker: fiskeriverket, yrkesfiskarna, politikerna. Det är en riktigt otäck miljö hon skildrar, där en karriär inom det ena järnhörnet leder till befordran inom det andra, alla håller varandra om ryggen.

Jag minns Göran Greiders skakande skildringar av varghatande jägarmiljöer från för några år sedan. Yrkesfiskarvärlden visar sig till stora delar vara nåt snarlikt, män som under lång tid vant sig vid skattebetalarnas generösa subventioner och som nu har fiskat ut våra vatten till kollaps, som sågat av den gren de och vi sitter på, men vägrar att se det. Vägrar att byta riktning.

I stället trålar de längre drag, på känsligare vatten, med större trålar. Dessutom försiggår enligt samstämmiga uppgifter ett omfattande tjuvfiske. (Varje gång kustbevakningen gör stickprov visar sig fångsterna större än de annars rapporterade).

Isabella Lövin skildrar denna värld av inarbetade lojaliteter, korruption och rena hotelser med kuslig precision. Hon är uppgiven ibland; sjösjuk drömmer hon om att ge fan i alltihop, hela denna jättelika fiskeröta, och skriva om ”terapiträdgårdar, litteratur, konflikter på Dramaten”. Vi kan bara vara tacksamma för att hon inte föll till föga.

Tyst hav är kort och gott en skräckbok, en faktaspäckad och oerhört viktig skräckbok om verkligheten i Sverige och EU år 2007.

Och förresten, om resten av världen också.

För nu, när de gigantiska trålarna från Spanien, Portugal, Italien, Sverige fiskat ut vattnen runt de egna länderna då köper EU för skattebetalarnas pengar (behöver det sägas) fiskeavtal av eliterna i fattiga och svårt korrumperade länder som Elfenbenskusten, Gabon, Kap Verde, Kamorerna, Karibate, Marocko, Västsahara (ockuperat av Marocko, vilket inte hindrar EU och Sverige från att bedriva trålfiske där). Resultatet är förödande för det småskaliga, traditionella fisket i dessa länder. Till en början går fiskarna längre från land med sina båtar som ofta saknar motorer och med fara för sina liv, eftersom bottnarna runt de traditionella reven sinat. Sedan tar fisken slut även där, och fiskarna, som inte gjort annat än fiskat i generationer, hänvisas till att tigga av turister eller försöka få något av det försvinnande fåtalet jobb på de stora trålfartygen.

Det är en sån uppsjö av för fiskarna och politikerna komprometterande fakta som Isabella Lövin presenterar att de omöjligt kan redogöras för i nån detalj i en dagstidningsrecension. Jag får nöja mig med att för alla rekommendera denna iskalla, avmätta och rasande välskrivna bok. Augustpriset får hon inte.

Skildringar av Lövins knallhårda och föga insmickrande slag gör sig inte på blomsterfyllda podier. Men läsa går.

Glad blir man inte. Men arg och förtvivlad.

En sak till. I bransch efter bransch skulle man kunna göra en liknande genomgång som den Lövin gjort. Hur politiker och tjänstemän sitter i knät på storindustrin. Titta på tjänstebilsfarsen, jordbruksstöden, storskogsägarnas framfart.

Vi behöver inget mindre än en revolution. Vi och kustfiskarna på Kap Verde delar verklighet, vi får bara så sällan veta det.

Joar Tiberg