"Jag tror på lycka, passion och sån skit"

Anders Paulrud känner sig inte hemma längre

Vad fort det gick.

Livet.

Och vad blev det av det?

Anders Paulruds nya roman handlar om vänskap och den tid som flytt.

”Som vi älskade varandra” är vemodig och sorgsen men också halsbrytande och rolig.

– Ungefär som jag själv.

Anders Paulrud är kollega till mig, redaktör på Aftonbladets kultursida sedan många år tillbaka. Högt älskad för sin humor, värme och briljans. Han är också en framgångsrik författare, behängd med prestigefyllda priser och hyllad av både kritiker och läsare.

I ”Som vi älskade varandra” får vi följa några människor som möts när de är unga i början av 1980-talet och vad som händer med dem under alla de år som passerar innan de skingras för gott.

För många orättvisor

– När de träffas har de samma politiska åsikter och lever på samma ekonomiska nivå. Men sommaren 2006, då romanen slutar, har det skett en gigantisk förskjutning mellan dem. Vissa är svinrika, andra har det knapert. Samtidigt tycker de fortfarande om varandra.

– Deras liv speglar förändringen i samhället. Som utpräglad klassresenär känner jag mig inte särskilt hemma längre, samhället hänger inte ihop, orättvisorna är för många.

Anders växte upp i Karlskrona med en pappa som var SJ-konduktör och en mamma som var hemmafru.

– De hade sina drömmar som de inte kunde förverkliga. Pappa brukade dra sig undan i pannrummet, där han studerade sina kartböcker. Med dem färdades han över hela jordklotet och han visste allt om alla platser. Alla avstånd och breddgrader.

– Mamma hade en pappskiva där pianotangenterna var uppmålade. Hon hade fått den som barn, för hon hade så väldigt gärna velat spela piano. Men därifrån hon kom spelade man inte piano, det fanns inte råd till det. Hon höll pappskivan gömd bakom strykbrädan i städskåpet. När pappa var borta med tågen tog hon fram den och spelade till radiomusiken. Hon målade naglarna röda och mjukade upp fingrarna innan hon satte i gång.

Anders egen dröm var att bli konstnär.

Spelade låtsaspiano

Hans bästa vän hette Harry Martinsson med två s, döpt efter Harry Martinson med ett s. Även han skulle bli konstnär.

Lyckan var stor när de fick inrätta en konstnärsateljé i källaren i Anders hus.

– Kostnaderna för färgen var vårt största problem. Och vi vågade inte stjäla hur mycket som helst hos Håkanssons Färg. Så kom Harry på lösningen. Vi skulle göra skulpturer. Vi skulle gjuta i gips och gips var billigt. Dessutom borde vi göra något politiskt, något som visade på engagemang.

Så de blåste upp kondomer och fyllde dem med gips. Målade dem i glada färger med vattenfärg och beströk dem sedan med högblank lack.

– Vi kallade dem för Maos säd I, Maos säd II. Och så vidare. Vi var nu inte bara konstnärer, vi var också samtida konstnärer, politiskt medvetna.

Men det blev början till slutet.

– Vi hällde ned allt det överblivna gipset i avloppet. Hela källaren blev översvämmad. Det var enda gången min pappa blev riktigt arg. Jag övergick till att läsa diktsamlingar, vilket var lugnare för mina föräldrar.

Betalat ett högt pris

Anders satsade på journalistiken i stället. Flyttade till Stockholm och fick anställning på Aftonbladet.

Sex böcker har det också blivit.

– Men tiden går med en jävla hastighet och det blir bara värre och värre ju äldre man är. Namn försvinner. Jag som alltid haft så bra minne. Nu kan man tala i telefon och när man lagt på kan man ha glömt bort vad den man talade med heter.

Kärleken har tagit stor plats i hans liv.

– Jag är en romantiker som tror på lyckan och passionen och sån skit. Jag har kastat mig in i olika passioner och fått betala ett högt pris. Det är lugnare nu.

Fakta: Anders Paulrud

Anders Paulruds boktips till:

Ingalill Mosander