Ohörda skrik

helskärm

Hängningar är ett genomgående tema i Eva Kristina Olssons poesi. Det hängs, vänds ut och in, upplöses och förtvinas … det är ofta kallt och ogästvänligt i hennes landskap.

I Den hängde advokaten fortsätter Olsson: nya människor hängs, misshandlas, förnedras och utnyttjas. Däremot är alla typografiska infall i texten helt raderade, inte en handskriven bokstav, inga understrykningar eller hopdragna ordkonstellationer … här har vi en ren text. Vit på svart botten.

Det är också centralt.

Det är en text om den svartaste av bottnar.

Texten börjar med den hängde advokaten som ”har hängt med armarna i gravstenen”, sedan följer ett slags långsamt mord, han slås, dränks och flyter till slut bort i ett hav av is.

Efter advokaten kommer barnet. Ett barn som utnyttjas i en lika kall värld som ishavet, där människorna drar sig undan. Skriken ekar ohörda – till och med syskonen försvinner in i ett slags dimma.

Det är som om advokaten straffas för att ingen gör något, men det kan vara precis tvärtom. Så som det alltid kan vara hos Eva Kristina Olsson eller Pasolini – det är honom jag oftast tänker på när jag läser Olsson.

Båda har en människotro, men ser hur människan krossas gång på gång. Hos Olsson än mer obönhörligt än hos Pasolini och hennes tro, hennes hopp, blir allt svagare för varje diktsamling. Där Pasolini såg ett system ser Olsson bara människor.

Och det är det som gör boken så svår att skriva om. Den är stark, den är skickligt komponerad som en liten berättelse i två delar med uppbruten kronologi. Men den bär en idé om hur vi är mot varandra som jag knappt orkar skriva om. Som jag heller inte tror på.

Jag har hopp. Men Eva Kristina Olsson får mig att tvivla.

Lyrik

Pelle Andersson