”Det är hemskt att vara ensam”

Viveca Lärn har skrivit en skrämselbok för singlar

Orust

Det är hemskt att vara ensam, tycker Viveca Lärn.

Hennes nya roman ”Kvinnan som var en fyr” är en skrämselbok för dem som hyllar singellivet.

– Man måste ha stor tur, men det går att hitta rätt.

Det är en het sommardag på ön Orust. Här har Viveca Lärn och hennes stora kärlek sedan två år, Sverre Sjölander, förverkligat sin dröm: ett blått och vitt hus med västkustidyllen utanför knutarna.

Luften står stilla på den inglasade verandan där vi äter fisksoppa med rosmarin och nybakat bröd. Recepten är hämtade ur Viveca Lärns kokbok ”Till bords med Saltöborna” som kom i våras.

– Stoppbröd, säger hon förtjust när hon skickar runt brödkorgen.

Det är Tommy, den nyktre alkoholisten i hennes böcker om Saltön, som kallar brödet så. När han blir sugen på en sup så bakar han i stället.

Viveca Lärn älskar att fantisera fram platser och personer. Hon skrattar mycket framför datorn. När något blir för besvärligt att berätta ”sticker hon i väg i texten” och skriver något skämtsamt i stället.

Förnekad ensamhet

Men i arbetet med den nya romanen hände något helt nytt. För första gången skrev Viveca Lärn i jagform. Plötsligt kom berättelsen nära.

– Det var en utmaning, jag kom inte undan. Därför är den här romanen allvarligare än de andra.

Föräldrarna till romanens huvudperson, Cecilia Ek, dog alldeles för tidigt. Hennes storebror rövades bort av en örn innan hon ens var född.

Men Cecilia, snart 50 år, klarar sig utmärkt på egen hand. Hon bor kvar i föräldrarnas villa i Göteborg, lever på arvet och behöver ingen.

Att hon är alltför ensam håller hon inte med om. Inte förrän hon träffar Gabriel, den ende karl hon inte lyckas tämja.

– Han tar udden av henne.

Cecilia Ek är smart, självsäker och självupptagen. Hon har alltid valt partner noggrant och också tröttnat först. Men Gabriel går sin egen väg. Sakta men säkert tar han sig in dit där den ensamma Cecilia gömmer sig.

Hur mycket av Cecilia finns i dig?

– Framför allt en sak. När jag var 16 år flyttade vi till San Francisco i två år. Jag grät och grät över att lämna huset. Den känslan skulle Cecilia ha i sitt hus.

Skaffar sig vanor

Viveca Lärn skrattar ofta och pustar i hettan. Inne i huset tar sig Sverre Sjölander en eftermiddagslur på soffan.

– Singelvärlden är så glorifierad. Det är så fint och härligt, men min uppfattning är att människor i 20–30-årsåldern är ensamma för länge. Till slut blir det svårt att leva med en annan eftersom man skaffar sig vanor.

Själv blev Viveca Lärn ensam för första gången i sitt vuxna liv när hon skilde sig från sin förra man. I fyra år behövde hon bara tänka på sig själv.

– Det var förfärligt. Många gånger tänkte jag: tänk om jag dör och ingen finns här och kan hålla mig i handen.

Gabriel säger: ”En fyr är en solitär, ensam i världen. Den skickar ut ljusstrålar åt alla håll men får ingening tillbaka.” Sådan är Cecilia Ek, därav romanens titel.

Ingen återvändo

Hur det går för henne och kärleken ska inte avslöjas här. Men för Viveca Lärn fick ensamheten ett lyckligt slut. Redan första gången Sverre Sjölander bjöd henne på middag visste hon att det var ”han”.

– Jag kände: nu har det börjat. Det finns ingen återvändo. Det var en total ömsesidig förståelse. Vi skrattade så mycket.

Det är vad hon vill säga med den här romanen: man behöver inte ge upp sin integritet och sitt eget rum för kärleken.

– Det går att hitta rätt ändå. Men dessvärre sker det nog of

Fakta: Viveca Lärn

Malin Nord