På gränsen

till det osmakliga. HANNA HALLGREN sliter sitt hår över en unken, välskriven släkthistoria.

Det är något märkligt

med berättarperspektivet i Johanna Nilssons sjätte roman. Jag är leopardpojkens dotter drivs av en jag-berättare som på en och samma gång vet allt och intet. Som hänger sig åt retoriska och omöjliga utsagor av slaget: ”Jag vet inte hur pappas sorg yttrade sig, men jag tror att han grät.” Som litterärt grepp är det ogripbart. Det ger en pendelrörelse mellan negationer, resor in-under-huden på andra och lösa spekulationer.

Boken berättar en släkthistoria. Det är både en dokumentärroman och en fiktionalisering. En av ambitionerna med boken verkar vara att släkten (jag-berättarens egen) ska bekänna ett trauma som grundlades ett par generationer tillbaka. Problemet är att jag som läsare upplever att ingen utom berättaren själv verkar ha något behov av detta.

Såhär: berättarjagets

(som liksom författaren heter Johanna) farföräldrar var missionärer i Kongo. De fick tre barn som på grund av sjukdom, studiemässiga och olika arbetspraktiska orsaker under uppväxten bodde hos släktingar i Sverige, på internatskolor och stundom tillsammans med ena eller bägge föräldrarna.

Det mesta av romanen utspelar sig under farföräldrarnas och faderns tid i Kongo. Att sätta ord på faderns Kongo-berättelse tycks för berättarjaget vara ett sätt att förstå honom. Det är förstås ett (om än anekdotiskt överkryddat) fascinerande projekt. Vad som bara känns ? absurt är berättelsen om traumat: att splittras som familj. Medlemmarna i familjen verkar trots allt ha gillat sina liv och brytt sig mycket om varandra. Att splittringen var smärtsam, liksom att dess medlemmar bet ihop för överlevnadens skull och av kärlek till Gud och varandra, framgår på ett rörande sätt av de släktbrev som publiceras.

Som läsare känner

jag därför att berättarens sökande efter svek, skuld, bitterhet och tårar som gråts eller inte gråts blir påklistrat. Allt tycks ju redan ligga i öppen dager; i återhållsam skörhet. Samtidigt är det romanens skruvade söka-efter-skuld-och-smärta-process som bidrar till att jag fångas som läsare. Det är rubbat på ett spännande sätt. Jag-berättaren liksom orkestrerar ett trauma.

Hon provar att kasta ut den anakronistiska satsen ”barn har rätt till närvarande föräldrar” över ett brinnande och tbc-härjat 1940-tal (inga curlingföräldrar kommer farande). Och gräver med ljus och lykta efter tårar. Hon provar att berätta en sorglig berättelse. Gör människor till offer i stället för överlevare. Arrangerar svagheter och sår. Det är svårt att säga om det är ett masochistiskt eller sadistiskt uppdrag. På agendan står bekännelser, över alla(s) berättelser, till varje pris.

Språkligt sett

är Nilsson driven; satserna flödar mellan kongolesiska byar, Uppsala och Göteborg. Här finns ovanliga föremål, exotiska frukter, tunga lukter. Och tidstypiska attiraljer såsom His Masters Voice-grammofon och tandläkartrampborr. Det körs knattrande motorcykel och vandras i vildsnårig djungelterräng.

Berättartekniskt blir det dock väl tjatigt när pappa-minns-anekdoterna staplas. Rent obehagligt blir det när romanen med jovialisk ton vill plocka poäng på infödingarnas vidskepliga sedvänjor och tillskrivna oförmåga att själva lösa konflikter. Politiskt sett är berättaren nästan lika katastrofal som de gamla äventyrare och befolkningsfrälsande 1900-talsmissionärer som romanen beskriver.

Jag-berättaren letar efter ”sitt Afrika” och tar illa upp (än i dag, vid åminnelsen) när hon som vit tonåring av svarta människor i Zaire inte ses som en hel människa, utan enbart som ett dollartecken. Det vimlar av svarta staffagefigurer som överhuvudtaget inte tillfrågas om ”sitt Afrika”. Afrika är en stor kontinent.

Priset i kolonial naivitet tar ändå den psykologiska medkänsla som berättaren låter vila vid fadern då han verkar ledsen över att hans ”barndoms rike”, det vill säga Zaire, blivit en trasig och korrupt diktatur.

Jag brukar inte slita

mitt hår när jag läser romaner. Oftast finns det intressanta ingångar, oväntade öppningar. Det är roligare att gilla än att ogilla en bok. Johanna Nilssons roman är välskriven. Ibland glimmar det till av levandegjord och intressant historik. Men jag ogillar uppriktigt romantonen. Den är abjektal, pompöst missionerande och koketterande i sin naivitet. Och även om det i sammanhanget är en bisak, så är likaså synen på författarskapet som ett upphöjt ”kall” (beskriven som en parallell till farmoderns Gudskall) plågsam att förhålla sig till.

Kanske går det att läsa Jag är leo-pardpojkens dotter som en starkt omoralisk eller oetisk och just därför intresseväckande och engagerande bok. En som balanserar på det osmakligas gräns. Lite så som Stig Larsson fortfarande nu och då lästes under 90-talet. Det är möjligt. Som att vit kvinna skriver svart familjeberättelse över sitt Afrika. Den når inga hatbrottshöjder, men i Sverige i världen år 2006 väl en oreflekterad vit självgodhets unkna botten.

ROMAN

Hanna Hallgren