Då döden blir verklig

Hur skulle du reagera om du fick veta att din älskade hade cancer? Inte du själv utan den du delar ditt liv med?

Cancer är inte vilken sjukdom som helst som man kan ha ett sakligt förhållande till. Den är förknippad med en mytisk skräck. Kräftan äter upp oss inifrån. Och i slutet väntar döden.

I dag vet alla att cancer är en sjukdom som i allt högre grad kan botas. Ändå är ångesten där.

Magnus Utvik, tv-journalist och författare med ett flertal böcker bakom sig, har skrivit en roman om sin hustrus cancer och den kris som drabbade dem en sommar för fyra år sedan.

Anna och Marcus bor i Midsommarkransen utanför Stockholm, de har intressanta arbeten och många vänner. De älskar varandra och lever ett gott liv. Det är bara barn som fattas. Alla deras vänner har börjat få barn.

Så kommer slaget. Anna har livmoderhalscancer. Magnus Utvik skriver en fiktiv dagbok från den traumatiska sommaren då döden plötsligt blir verklighet. Anna opereras och det blir tydligt att de aldrig kommer att kunna få barn. Ett fruktansvärt hårt slag för ett ungt par.

Och runt dem stoltserar deras vänner med nyfödda bebisar.

Utviks perspektiv är Marcus som står vid Annas sida, den anhöriga som ska stötta, vara stark och modig men samtidigt själv känner hur tillvaron vacklar. Hans sorg, hans skräck och hans kärlek men också hans ambivalens. Mitt i sorgen en längtan att slippa ifrån och sjunka ner i en frisk kvinnas famn. Få biologiska barn. Anna griper efter varje halmstrå att få barn och vill adoptera medan Marcus är fylld av reservationer.

Magnus Utvik har berättat hela bakgrunden i en intervju i Dagens Nyheter.

Så kommer den svåra frågan: Är det en bra roman? Bortom det svåra ämnet och den empati man som läsare oundvikligen känner? Vad ställer "roman" för konstnärliga förväntningar på en text som inte kan ställas på en självbiografisk skildring?

Här blir jag inte övertygad av Anna, min älskade. Språket är vardagligt, ofta hela sidor med direkt anföring kring middagsmaten eller telefonsamtal med vänner eller föräldrar. Komplicerade känslor av ambivalens eller dubbelhet utsägs i stället för gestaltas. Ofta alltför övertydligt framför allt kring den smärtsamma förlusten av barn. Anna blir till exempel instängd i cancerhörnet, hon blir aldrig annat än sin sjukdom.

Först tänker jag - är inte denna kritik småaktig, visst är det viktigt och legitimt att dela sådana erfarenheter! Kan det inte vara till tröst för många i samma situation? På ett ytligt plan, ja. Men den djupare upplevelsen av mening och tröst tror jag alltid kommer ur den konstnärliga gestaltningen. Som är bortom det pratiga och övertydliga. Och låter läsarens egna känslor få spela med.

I dag har det blivit kutym att sätta "roman" på försättsbladet och sedan berätta sitt livs historia och tro att den konstnärliga gestaltningen kommer av bara farten. Det gör den inte.

Roman

Maria Bergom Larsson