Kriget – rakt genom buken
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-10
Jag minns att de första sidorna i Kriget, J M G Le Clézios roman från 1970, kändes som ett kulsprutehål i buken som bara vidgades och vidgades. Den bibliskt malande, ödesdigra tonen gjorde mig illamående. Efter en stund var jag tvungen att lägga undan boken. Det gick inte att läsa vidare.
När Allt är vind, en av Le Clézios senaste romaner, kommer på posten lägger jag den på köksbordet och gör kaffe. Sen börjar jag läsa morgontidningen; det är en dag i krigets tecken. Irakkrig, priskrig, krig i Mogadishu. Mellan artiklarna sneglar jag oroligt på boken. Vid lunchtid ligger den fortfarande kvar, orörd. Jag tänker att jag inte får vara löjlig, att jag måste sätta igång. Jag kladdar ner en mening på tidningens utrikessida med avsikten att infoga den i recensionen: ”Innan jag börjar läsa klär jag mig i skottsäker väst.” Men det är inte sant, jag har fortfarande morgonrock när jag börjar läsa och jag är inte stålsatt mot vad som komma skall.
Till en början verkar det som att jag går säker, som att texten inte kommer att gå till anfall. Men jag förflyttar mig ändå vaksamt över sidorna. Kanske rör jag mig på ett minfält. Kanske har le Clézio placerat ut prickskyttar i marginalerna. Jag är inte säker på att han vill att jag ska ta mig genom boken helskinnad och ju längre jag plöjer desto större känns risken för att något ska detonera.
Det finns två parallella historier i boken, den ena utspelar sig omkring franska revolutionen och handlar om Jean. Och den andra äger rum under Algerietkriget och handlar om Jeans släkting med samma namn. I själva verket blir den senares förehavanden en ingång i den förras, genom fastern Cathrine som bjuder på te och minns släktens historia. Men det är inte bara Cathrine som är febrilt sysselsatt med det förgångna. Hela boken handlar egentligen på olika sätt om den tid som flytt. Här finns till exempel två återkommande kursiva element. Dels en svart bok med Jeans anteckningar om Algerietkriget, dels hans förfaders loggbok från den resa som tar honom bort från Frankrike, till ett liv som kolonisatör. Här utspelar sig krigen i realtid, i korta dokumentära fragment. För kriget är inte bara en historia som kan återberättas, utan också en tid som pågår samtidigt som den pågår, som man omöjligt kan sammanfatta.
På några ställen vill jag göra myteri mot Le Clézio. Från att ha slagits på samma sida som boken vill jag plötsligt fly fältet eller gå till attack mot den. Till exempel när Jean den äldre visar sig vara en sådan hyvens kolonisatör. Efter den långa resan i sällskap av fru och barn kliver han äntligen i land på kolonin och börjar genast uppföra sig som en hederlig vit man. En sådan som friger de slavar kolonialväldet tvingar på honom och mot alla odds driver igenom en skola för de ickevita barnen. Visst är det ett sätt för Le Clézio att visa hur vidrigt de andra kolonialherrarna beter sig i förhållande till Jean. Men det är ändå han som är romanens hjälte, den som mest sannolikt blir föremål för en identifikatorisk läsning. Då vill jag säga: det är farligt att som vit författare och läsare identifiera sig med en sådan berättelse om sin egen historia.
Kriget drar igenom Le Clézios bok som ett bomblarm och fortsätter genom min buk som en utebliven detonation.
Athena Farrokhzad
