Ugglan tappar masken

MAGNUS RINGGREN blir besviken på Lars Gustafsson

helskärm

Bildning är ett ideal som hamnat något i vanrykte. Den som kan lite för mycket blir sedd som besserwisser, och det går i dag an att skryta med sin obildning också i kulturvärlden. Till största delen, men inte fullt ut, kan sådant förklaras med att idéerna om vad bildning är ständigt förändras. Bildningen har konjunkturer och står under inflytande av ideologiernas roterande stjärnhimmel.

Saken blir utomordentligt tydlig när man läser äldre uppslagsverk som Ugglan, Nordisk familjeboks andra upplaga. I dag hisnar vi över dess fördomsfullhet och förnumstiga överhetlighet, dess blinda fläckar och plågsamma karaktärsomdömen om historiska personer. Den är helt enkelt ett komiskt mästerverk. Men för inte så längesen var detta de bildade klassernas självklara syn på världen. Jag har själv lekt med tanken att parafrasera den, men Lars Gustafsson och Agneta Blomqvist hann före. Jag är den förste att beklaga att resultatet är så tvivelaktigt och hafsigt. En lysande idé får trots alla goda enskildheter ett uselt utförande.

Slarvfelen flödar liksom de omotiverade upprepningarna. Här finns sidhänvisningar men till vilka utgåvor? Ytterst behövliga bildtexter saknas. Men mina huvudinvändningar är tre, och allvarligare.

En bok med två författare borde som pesten sky ordet "jag", och här finns det första problemet med Herr Gustafssons familjebok. Även om bidragen är osignerade ser man tydligt vilken av författarna som har en stil och vilken som inte har det. Det är som om den framgångsrike familjefadern låter sin hustru delta i ett av sina storstilade projekt, åtminstone med sin namnteckning. Rent absurt blir det att Agneta Blomqvist får sig tilldelat uppslagsordet Feminism. Jag själv skulle aldrig vara medförfattare till en bok på sådana villkor. I fortsättningen blir jag med sorg tvungen att tala om boken så som herr Gustafssons egen.

Min andra invändning gäller nivån på resonemangen i dessa notiser och kortessäer. Mycket är nöjsam, till och med briljant kuriosa, sånt älskar läsarna - där har vi inga höga krav. Men tankarna är ibland så usla att man knappt tror att de kommer från en filosofiskt skolad person. Han slår den unge Karl Vennbergs medarbetarskap i en nazistisk tidskrift i huvudet på hela dagens vänster och tror sig utdela ett dödande hugg. Den tystnad som spred sig i publiken vid det där tillfället i Göteborg, som Gustafsson refererar till, hade kanske mera med pinsamhet än med argumentets kraft att göra. Här ägnar han sig åt guilt by association i flerfaldiga led.

Konspirationsteorier har också börjat intressera honom. Han tror sig se paralleller mellan morden på Palme och en mycket skum vapenhandlare några år senare. Och han försöker få oss att tro att politiska mord i dagens Sverige är lika vanliga som i Weimar-republikens Tyskland. Herr Gustafssons ömsom nyliberala, ömsom gammelkonservativa utgångspunkter får honom att ömsom skrika, ömsom kvida över hur samtiden ser ut. Ingen annan än han skulle komma att tänka på Östtyskland när han sitter och väntar på ett svenskt apotek.

Min viktigaste invändning mot denna familjebok är ändå att den inte på allvar förhåller sig till sin förlaga, att den bara låtsas höra till och kommentera en genre. Materialet är för spretigt. Ingen sammanhängande världsbild växer fram. Essäerna är mera förment än försåtligt objektiva. Ingen läsare tror på att ens familjen Gustafsson anser att världen verkligen ser ut så här, och då faller uppslagsbokens aura av rikslikare och oförvitlig sanningssägare platt till marken. En Uggla får inte tappa masken, då rasar fiktionen.

Jag har otaliga gånger prisat lyrikern och prosaisten Lars Gustafsson, en av våra bästa nu levande författare. Men samtidigt måste man hålla huvudet kallt och inte tro att allt som kommer ur hans penna är mästerverk. Den här boken innehåller mumma för Gustafsson-freaks, guldkorn och marmorskärvor. Men för mig kommer den blott att bli en samling fotnoter till det egentliga författarskapet. Synd på en så god idé och en så vacker bok. Formgivaren Christer Jonsson är den ende som förtjänar odelat beröm i detta sammanhang.

Kuriosa

Magnus Ringgren