Musiker med horn

Ett nytt band från Nationalnyckeln slår ner med en duns. Det är med sedvanlig precision och förmåga att popularisera i text och bild med imponerande skärpedjup, så att även icke-biologer anar livets myller.

Nationalnyckeln är inte bara en fortsättning där Carl von Linné slutade, det är även ett bokprojekt som sträcker sig över 20 år med 100 volymer, och ett grandiost försök att kartlägga vår egen biologiska mångfald. Sverige är faktiskt först i världen med ett sådant arbete. Nu handlar det om skalbaggar: långhorningar. Namnet kommer av de långa antennerna.

Det är inte svårt att förstå Linnés fascination över långhorningarnas dualitet, särskilt kombinationen av nytto- och skadeinsekt, med skräckinjagande kropp och skimrande metallfärg. Redan på 1700-talet lyckades han namnge 56 av dem. I dag är de 128 och över hela världen finns 35 000 kända arter. Störst är den brasilianska jättebocken Tita’nus gigante’us som mäter 20 centimeter. I Sverige har vi pansarvagnar som ekbock och smedbock.

Men det är husbocken som oroar mig. Jag har sett visitkorten i form av gnagspår i takbjälkarna. Om nätterna håller den mig vaken med sitt knaprande på husets solsida.

Å andra sidan är långhorningarna fantastiska musikanter när de stridulerar genom att gnida halssköldens bakkant eller baklåren mot täckvingarna. Dessutom gör de stor nytta i skogen. Bland murkna ädellövträd gnager de runt i ett slags uråldrigt skogsbruk som tyvärr hotas av dagens markägare som vill röja gammal skog.

Boken fungerar till och med som godnattsaga för sexåringen. Med lite improvisation går det att hitta på sagor om till exempel den ensamma ekträdkryparen. Och om timmermannen som pejlade in signaler från yttre rymden via sin långa antenner.

Eller dikta fritt som Werner Aspenström, ur hans Ordbok från 1976:

”En stor mängd för mig okända insekter / viner förbi som tunna ståltrådar / och smälter hastigt ned. / Vet inte vart de är på väg. / Men: / vilka metaller!”

Mikael Strömberg