Tid är det som har hänt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-04
GABRIELLA HÅKANSSON läser Anders Paulruds nya roman om att bryta sig loss
Det börjar med ett långt citat av Hjalmar Söderberg som handlar om att åldras. Åldrandet som något kvävande och kuvande som en dag bara infinner sig. Och det känns länge som om det är det den nya romanen handlar om: att åldras.
I tjugo års tid har de fem vännerna känt varandra. Tillbringat somrarna tillsammans, växt upp och ihop. I sommarhuset hänger en tavla. Alla är avporträtterade. Unga, kaxiga vänstermänniskor i trettioårsåldern. ”På den tiden var vi nästanfärdiga människor, då vi var vatten och viktlösa. Allt vi hade tillsammans då. Inför det som skulle bli våra liv. Förhoppningarna. Som en mängd nedgrävda skatter.”
Här, i början av romanen, finns ett tungt anslag av sorg och melankoli. Det känns lovande. Som om de där skatterna aldrig blev uppgrävda och nu är helt omöjliga att hitta. Förbrukade utan att ens ha kommit upp ovan jord. Såsom livet är. Eller såsom Hugo Claus beskriver sig själv och sina konstnärsvänners livsförvandling i memoarromanen En stilla förintelse. Men Anders Paulruds roman utvecklar sig inte riktigt åt det hållet.
I ett antal tillbakablickar får vi följa berättaren, Anders, och de andra fyra på tavlan genom livet. Men bilderna är slumpartade. Några barndomsminnen. En eller annan äktenskapsscen. Små saker som etsat sig fast och satt spår. Inga helhetssvep eller röda trådar. Och allt är ställt mot ett nu där något gått fel och tavelmänniskornas gemenskap en gång för alla omöjliggjorts.
En av de bästa saker som sägs i boken är när paret Karin och Mikael har grälat och Karin anförtror detta till Anders sambo Solveig. ”Jag älskar honom fortfarande, sa Karin, men han är inte självklar. Inte längre. En försiktig tystnad. Men vad är det som har hänt, frågade Solveig. Det är tid, sa Karin. Tid är det som har hänt.” Och jag tror att det är om precis detta som Paulrud egentligen vill skriva. Om tid som gått. Om kärlek som upphört, liv som förbrukats, händelser som aldrig mer kommer att upprepas. Och sorgen över detta, som egentligen inte har någon förklaring. Alla lösryckta scener andas denna vilja. Hela stilen, som är lika självklar och befriande som i Paulruds andra böcker, andas också detta oförklarliga och oundvikliga som kallas att åldras. Men likväl blir det ingen roman om tid som hänt.
Kanske är det för många loopartade tillbakablickar, för många fragmentariska infall och småhistorier som inte tillför något. Känslan av tid som passerar vill inte infinna sig och berättandet hittar ingen bra form. När upplösningen väl kommer blir jag dessutom besviken. Jag hade aldrig trott att jag skulle efterfråga mindre action och mer tristess i en bok, men nu gör jag faktiskt det. När den ödesdigra händelse som all sorg orkestreras emot gestaltas så upphör det melankoliska stråket. Allt får en förklaring. Och möjligen inser jag också att boken kanske inte alls handlar om att åldras, utan om att bryta sig loss. Oavsett vilket så lyckas den inte gestalta vare sig det ena eller det andra temat på något tillfredsställande sätt, och försöket att skriva om förfluten tid havererar.
I den här berättelsen finns ingen tröst, skriver Paulrud själv, bara delar av det som en gång satt ihop och kanske, för några av oss, utgjorde en dröm om helhet och rättvisa.
Jag saknar inte trösten, men däremot saknar jag flödet, fokus och den riktigt hårda svärtan. Det slår mig att alla de här lösryckta berättelserna om andras liv och känslor som ständigt bryter av berättarflödet gör att jaget självt slipper blotta sig och sina känslor. Det är möjligen ett bra skydd mot smärta, men det blir inte så bra romankonst av det hela.
Roman
Gabriella Håkansson
