ROTH! ROTH?

Ett mästerverk och ett fiasko. RAGNAR STRÖMBERG läser de senaste romanerna av honom som inte fick Priset

Det ska genast sägas att Doris Lessing är en av de stora 1900-talsförfattarna och en mer än värdig Nobelpristagare, men eftersom jag i våras hade läst Philip Roths diaboliskt behärskade mästerverk Everyman var jag blint övertygad om att den kolsvarta humorns grand old man skulle kamma hem priset.

Detta särskilt som Envar, som den heter på svenska i Hans-Jacob Nilssons strama språkdräkt, är Roths nionde roman på lika många år.

Varken ålder ­eller ärebetygelser – Gold Medal of Fiction, American Library-utgåvan av hans samlade verk, Pulitzer, National Book Award, you name it he’s got it – biter på Philip Roth, som vid sjuttiofyra års ålder fortfarande är den amerikanska berättarkonstens mullrande, rykande enmansvulkan och inte visar några tecken på avtagande produktivitet.

Tvärtom har eruptionerna kommit allt tätare under det senaste halvtannat decenniet, så pimpstensröken hinner knappt skingras förrän det är dags igen.

Huvudfåran under denna period är det generösa fabulerandet, där Roth med saftig episk kolorit gör upp med det förbannade underbara Amerikas moderna historia, såväl den faktiska, som i Amerikansk Pastoral och Gift med en kommunist, som den kontrafaktiska, i Konspirationen mot Amerika, där antisemiten och Hitlerbeundraren Charles Lindbergh blir vald till USA:s president.

Samma tekniskt virtuosa och överdådiga berättande kännetecknar också den kusliga dubbelgångarberättelsen Operation Shylock där en bedragare tar över författarens identitet och i hans namn predikar ”diasporismen”, en inverterad sionism som manar judarna att återvända till sina europeiska ursprungsländer.

I Envar, med den medeltida moraliteten Spelet om Envar som spjärnstöd, är allt detta bortskalat. Här finns bara, bakom alla färgsprakande förvandlingsnummer, rädslan för döden, kroppens sanna namn.

Nedstigningen börjar i det för en hedonistisk, ungdomsdyrkande kultur mest förbjudna, huvudpersonens begravning. Steg för steg bygger Roth sin revisions­berättelse av ett liv som från första början varit ett avsked till livet.

Roths judisk-amerikanske Envar är son till en strävsam juvelerare och valde bort konsten för att i stället slå framgångsrikt mynt av sin konstnärliga talang i reklambranschen.

Storebror Howie, kärnfrisk och stormrik, håller tal vid kistan och det framgår med hjärtskärande tydlighet att det, förutom ett par gamla kollegor och några vänner från äldreboendet, är brorsan och dottern i det andra av tre ­äktenskap som är de enda som sörjer den självömkande egoisten.

Eftersom Envar precis som Citizen Kane börjar med huvudpersonens död blir också de mest livsbejakande scenerna ur det förflutna förebådelser av det vi vet komma skall.

För hur lång livsresan än är, är biljetten likförbannat enkel, och därför är det som råkar värst ut i Roths inkvisitoriska rannsakning kvacksalveriet som kallas religion och de som profiterar på vår ångest med tröstens mirakelelixir.

Roths febrila produktivitet utgör också den enda rimliga förklaringen till att Akademien förbigick Roth, för Everyman hann inte kallna i sin grav förrän det elände som bär namn efter Hamlets faders vålnads sorti – Exit Ghost – förelåg ledamöterna.

Här gör Roths gamla alter ego Nathan Zuckerman comeback som leading man i en katastrof som inte drösvis med briljanta enskildheter – till vilka hör en dödsruna över George Plimpton, den amerikanska sportjournalistikens främste genom tiderna – kan rädda från samma patetiska självömkan som i Envar är den nionde dödssynden.

Zuckerman – efter en operation för prostatacancer inkontinent – återvänder ur sin långa New England-exil till New York för att testa en behandlingsform som kan ge några års respit.

Det självföraktande spöket i blöjor vandrar genom post-9/11-Manhattan och får vid sitt gamla stambord på kvarterskrogen syn på en annons i New York Review of Books, sitt gamla vänsterintellektuella husorgan. Ett ungt par vill fly staden och Zuckermans hus i bergen är en perfekt asyl undan det annalkande barbariet.

Den gamle, pissluktande och åt sin dödsångest utlämnade författaren förälskar sig naturligtvis i den unga kvinnan Jamie, vars älskare är en ambitiös streber som föresatt sig att skriva en avslöjande biografi om Zuckermans ungdomsidol E I Lonoff.

Visst – i röntgenbilderna av den gamle mannens förtvivlan och vrede är Exit Ghost lysande men allt lider skeppsbrott på en ocean av just den oljiga sentimentalitet Roth rådbråkar i Envar. Nå, ojämnheten är en synd Philip Roth, med minst tio odiskutabla mästerverk i ryggen, kan tillåta sig.

Ragnar Strömberg