Döden finns inte längre
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-01
GUNDER ANDERSSON om en lågmält otäck roman
Det börjar förrädiskt enkelt, som en självbiografi av en socialarbetare: Kathy H., 31 år gammal, har varit vårdare i drygt elva år, men har ombetts att fortsätta åtta månader till. Varför inte längre? Svaret skulle kunna vara banalt: de vanliga nedskärningarna. Men förklaringen visar sig vara rent fasaväckande.
Sådan är Ishiguros roman Never let me go: bakom det oskuldsfulla och vardagsnära lurar otäckheter.
Berättelsen är en lång tillbakablick, med början i en till synes idyllisk internatskola på engelska landsbygden. Redan tidigt har eleverna fått veta att de kommit till världen "för ett visst ändamål". Med små antydningar trappas spänningen upp, det kommer att vila något ödesmättat och otäckt bortom internatskolevardagen med stränga fröknar, kamratlig samvaro och uppgifter av konstnärlig art.
Kathy, Tommy och Ruth, romanens centralgestalter, knyts under åren allt närmare varann i kärlek, svek och sorg, också sedan de trätt ut i vuxenlivet. Framför dem vilar hela tiden den uppgift de skapats för och som ju närmare den kommer framstår som alltmer traumatisk. För de älskande finns hela tiden förhoppningen om "uppskov".
Med sin lågmälda, finslipade stil laddar Ishiguro upp en kumulativ spänning, och tryfferar texten med verbala minibomber som skapar plötsliga betydelseförskjutningar. Här knyts en väv av förvecklingar som i förstone mest framstår som tillfälligheter men visar sig betydelsebärande och tillbakablickar som aldrig avslutas men binds samman längre fram.
Romanpersonerna lever i en språkvärld där begrepp som "prototyper", "ursprungsindivider" och "kloner" alla har mänsklig anknytning, och där "möjliga" innebär drömmen att av en slump få syn på en okänd förälder. Döden finns inte, däremot heter det att någon "fullbordade med sin andra donation".
Romanen öppnar sig alltmer in i ett samhällstillstånd där den sociala ingenjörskonsten ersatts av en mänsklig. Ut i vuxenvärlden träder eleverna, först som vårdare, sedan donatorer. I ett öppenhjärtigt ögonblick utbrister skolans överförmyndare, miss Lucy: "Innan ni ens blir medelålders kommer ni att börja donera era livsviktiga organ. Det är detta ni blivit skapade för."
Titeln Never let me go
syftar på en skivinspelning som får den mystiska "madame" att falla i gråt: hon sörjer den icke-rationella världens undergång. Men romanen är samtidigt något mer än en framtidsdystopi och polemik mot klonforskningen. Ishiguros stillsamma prosa är hela tiden havande med oroande frågeställningar av annan art. Inte bara vad vi gör med våra liv utan vilka saker vi offrar oss för, och kanske alldeles i onödan, som delar av något projekt som de som startade alltihop för länge sen slutat tro på.
Roman
Gunder Andersson
