Mamma - det enda rätta?

Det har blivit ett framgångsrikt borgerligt slagord att alla familjer själva ska få välja sin barnomsorg. En i raden som skriver om saken är krönikören Elise Claeson. I mamma@home. Det moderlösa samhället pläderar hon för och synliggör en paradoxal valfrihet - alla ska själva få bestämma men det finns bara en och endast en korrekt lösning: mamma sköter barnen, länge och ensam.

Argumenten är varken nya eller originella: det är nedlagt i våra gener, pojkar och män kan inte vårda utan måste ut och jaga. En snabb och något skev historieskrivning berättar om hur Alva Myrdal skrämde bort kvinnorna från hemmet och hur Sverige blivit ensamt om att driva en "barnfientlig politik".

Boken andas så mycket förakt för allt som Claeson inte gillar (genuspedagoger, "okvinnliga" kvinnor, dagisaktiviteter) att den blir snudd på oläslig. Lägg därtill en svindlande oförmåga att utgå från annat än slumpmässigt valda källor och egna erfarenheter - en olycklig mix som leder fram till det ena felslutet efter det andra. (Är det här en bok? Varför ger Prisma ut det här?)

Dagishatet flödar, förskolepedagogerna tycks vara sämre för barn just för att de är utbildade. Det är som om kärlek och omtanke kan mätas och blir bättre om den är gratis. Känns inte det bekant? Jodå, gammal klassisk lärdom och grunden till de låga lönerna inom just omsorgen.

Vad ska vi göra då, med barnen? Är inte sextimmarsdagen, som i olika form drivs av samarbetspartierna, en bra idé? Vi får ungefär lika mycket gjort och är kvar i arbetslivet, vi hinner med våra eventuella barn. Eller något annat. Alla måste få råd att gå ner i tid helt enkelt.

Debatt

Ulrika Stahre