Det är meningen

RAGNAR STRÖMBERG om Paul Austers hemska, vackra berättelser

En man står vid

ett övergångsställe och hör musik från en passerande bil, en slinga ur Autumn Leaves, och minns gymnastikläraren som alltid visslade just den frasen och kommer då att tänka på den gången för 40 år sen när skolans mest åtråvärda tjej vrickade foten under en idrottsdag och bad honom hjälpa henne att ta sig till bänken vid längdhoppsgropen. Han kan känna hennes smala arm om midjan, höftkammen mot låret, den syrliga lukten från hennes hår som var mörkt av svett i tinningarna och de 10–15 sekunder det tar honom att komma ihåg hennes namn är precis tillräckligt för hans fru ska hinna springa ikapp sin älskare i trappan och ge honom bilnycklarna han tappat på mattan i sovrummet.

Jag vet ingen

författare jag hellre skulle lägga denna lilla scen ur det skenbart osammanhängande livet i händerna på än Paul Auster, för han om någon vet att berättandets uppgift är att visa hur allting hänger ihop. Miljarders miljarder röda trådar tvinnade till en enda sträng av möjligheter i tid och rum; sanning inuti lögn, det som hände inuti det som inte hände, det som inte hände inuti det som kunde ha hänt. Att berätta är att skapa ordning.

I Den röda anteckningsboken, ledigt och lågmält exakt översatt av Kerstin Gustafsson, har Auster samlat en rad självbiografiska skisser som alla säger precis detta. Auster försäkrar oss att allt i boken är dagsens sanning, från historien om den gamle kompisen från college som var med vid samtliga fyra punkteringar Auster varit med om under alla år som bilförare, till när han skulle få sin idols, basebollegendaren Willie Mays, autograf och ingen hade en penna till hands. Det som då inte hände var det som gjorde honom till författare. Denna till mini-novell upphöjda anekdot ingår i avsnittet Varför skriva? vars mörka stormöga är det första mötet med döden på ett sommarläger när en pojke träffas av blixten exakt där Auster befunnit sig ett par sekunder tidigare.

Förlagets fliktext

tar avstamp i titeln på avsnittet Slumpens skördar och hävdar att ”ett genomgående tema är hur slumpen griper in i våra liv”. Det är en aning missvisande för det är en helvetes skillnad på slump och den infinita summan av tillfälligheter som gör att någon ligger i en fransk hotellsäng och grubblar över den försvunna tavlan av Matisse som skulle utgöra clou på den utställning han kommissionerats att sammanställa och som hänger där på väggen ovanför sängens huvudända.

Här finns så

mycket hemskt och vackert och rörande ur samlingarna vars kurator är den storslagna hypotes vi kall-ar verkligheten. Austers pappa faller från ett tak och räddas av en tvättlina, några månader senare faller en hantverkare från samma tak och dör. En höggravid kvinna som gått över tiden slår på tv:n och ser en 50-talsfilm med Audrey Hepburn, vattnet går och under förlossningen svävar hon mellan liv och död, nästa gång går vattnet när hon sätter sig i soffan och ser samma film från exakt samma ställe där hon avbröts första gången och hon föder en stund senare sitt andra barn, också det en dotter, helt utan komplikationer.

Lögnen finns, och sanningen. Vad som helst kan hända och när det har hänt, ja – då var det just det som var meningen.

BERÄTTELSER

Ragnar Strömberg