Helvete och fluff

PETTER LINDGREN läser Linda Skugge

Linda Skugges roman Ett tal till min systers bröllop "Den naknaste och mest realistiska skildringen av livet som småbarnsförälder jag läst", intygar författaren Sigge Eklund på baksidan, "Man skrattar ihjäl sig, bokstavligen", fortsätter Märta Tikkanen på innerfliken.

Märkligt, som satt man med pocketutgåvan av en redan befintlig titel i handen, med extatiska kritikeromdömen på omslaget.

Har bokbranschen blivit självironisk? Eller har (troligare) Piratförlaget lejt Skugges kollegor som copywriters?

Som ett billigt trick framstår det hur som helst.

Men visst skrattar man, och visst är skildringen realistisk. Skugge går på som en Martina Haag (krönikör i tidningen Mama) från helvetet. Barnen spyr och bilen bogseras bort, barnen får springmask och katterna bajsar på mattan, internet lägger av och nu spyr också mamma, och ja, så här kräkmaga sömnlöst och überdjävligt kan det verkligen vara att ha småbarn. I synnerhet om man som Skugges huvudperson Sylvia Svensson, frilansande krönikör med två döttrar, är ensam om det.

"Jag mår så dåligt över att andra inte säger sanningen om hur det är att ha barn", klagar Sylvia, som tänker sig att skriva ett tal om ämnet till sin systers bröllop, liksom en bästsäljare tillrättalagd för den tyska marknaden. Att denna bästsäljare är identisk med texten vi ställs inför förstår vi genom Skugges smått genialiska idé att låta Sylvia flika in passningar till en tänkt tysk läsekrets: "For our German readers: Sverige anses vara världens mest jämställda land. Och i jämförelse med andra länder är det mycket som är bra här. Föräldraförsäkringen till exempel."

Som roman betraktad är Ett tal till min systers bröllop annars inte särskilt märkvärdig. Dramatiken är i stort sätt obefintlig, tillvaron anfaller och bröllopet närmar sig, och det ständiga bollandet med stående inslag (tvättstugebråk, sjukdomar, talsvarsklaustrofobi) gör att konstruktionen går i dagen, ungefär som när man kollar in flera delar av en teve-serie i följd .

Berättartemperamentet känns igen från Skugges krönikor, med typiska uttryck som "pubbeungar" eller "posh jävla hagga" men är också det som trots allt håller skildringen vid liv. Det är svartsynt, ibland förtvivlat och ofta väldigt roligt (även om man inte som Märta Tikkanen skrattar sig till döds). Inte minst uppstår humorn i kontrasten mellan Sylvias tillvaro och det kakelugnsvarma idealet i föräldralitteraturen: " "Se till så att middagen blir lugn och trevlig för hela familjen. Duka vackert, gärna med levande ljus." Levande ljus? HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA!". Den självupptagna systern Siv är en av bokens komiska höjdpunkter. Fastän blott närvarande i en defekt mobil kniper hon priset för bästa biroll: "Bruuuus bruuus jöafjsöafjlkafj har du fixat myrtenkronan?".

Sylvias frånvarande make, Karl, hör bara av sig via sms. "En modern version av min tolkning av Ted Hughes", skriver Skugge i en inledande not, och så mycket mer än så får vi inte veta om Karl, mer än att han är en skådespelande skit som försakat barn och hustru för konstens skull. Sylvia heter förstås Sylvia efter poeten Sylvia Plath, hon som var gift med Hughes men som senare gick och tog livet av sig, efter att ha ställt fram mackor och mjölk åt barnen.

Självmordet ( "Hur fan kunde du lämna dina barn Sylvia?") liksom Plaths självutplånande hustrutillvaro ( "Varför satt du och skrev ut hans dikter") utgör både ledmotiv och sidohistoria i Ett tal till min systers bröllop. Som ledmotiv fungerar Plath utmärkt, för visst kan man som Skugge hävda att i stort sett inget har förändrats i familjerelationen sedan dess. Trots den generösa svenska föräldraförsäkringen faller det fortfarande oftast på mammans lott att vara hemma med barnen, medan pappan gör karriär.

Som bihistoria fungerar Plath sämre, eftersom Skugge, på de få sidor det rör sig om, skriver om henne med en sådan inlevelse och sorg att huvudberättelsen om Sylvia Svensson till stora delar framstår som utfyllnad, som fluff. Ett medryckande, samtidshelvetiskt och kul fluff visserligen, särskilt för den som har egna barn, men trots allt fluff.

Tyskarna kommer garanterat att älska boken.

Roman

Petter Lindgren