Försökskanin

helskärm

Den här recensionen har en hund skrivit. En hund som intresserar sig för maskinerna i Johannes Heldéns andra diktsamling En maskin av ljus. Nej, det är ingen hund som skriver. Det är en maskin som producerar: Enter, enter, enter. Vill du veta mer, tryck enter. Arket, rymden, rymdskeppet. Eller ännu en gång nej. Det är en människa som fogar samman ord. Väljer ut ett citat ur boken. Rör vid det liljevita tangentbordet:

"Utanför slätter / fortsätter insekt täckte den sparsamt klumpigt, / vad är det med rymdfärder / epiken formade dig sedan du föddes / och du vände ansiktet mot den / formade den djupare / du kan ge upp / och allt öppnar sig framför dig"

Det som händer i Johannes Heldéns textprojekt, händer framför allt på satsnivån. Det klipps, klistras, stuvas om. Det som händer händer i mellanrummet (texternas hall). Händer mellan de ihopstasade satserna. Troligen författande händer. Lånade eller maskinens egna. Maskinen är en mänsklig väljande instans. En instans som river epiken i stycken. Som låter tingen starkt stå fram: ett brunnslock, en pyramid, ett rymdskepp, okända grejer, knogjärn, kniv. Bombplan, salonger, salar. Jag menar, det finns inget poetiskt över det. Eller finns det? En lidelsefull människomaskin som selekterar och nogsamt undviker mumlande mörker och ord som ingenstädes, mjölksyster, jubel-skott-år och promemoriesmärta. Som tar satsen på orden, helt enkelt. Och stannar springande där. Människomaskinen rör sitt objektiv: nya, andra rum, ting som finns i rymden. Scenbyte. Närbild. Nytt ting, nytt rum. Några pronomen: jag, du, vi. Det är aldrig metaforyra, men maskinfläsk, satsdaller. Installationer av satser. Jag provar att skriva det: maskinen är en människa. Ett djur, en hund. Maskinen har liljevita händer. Nu är det en svan som skriver recensionen. En svan med näbben mot tangentbordet. Det är mycket tillfälligt. Det som skrivs är kanske ett recept. Ett brev till min mamma. Glöm inte att köpa mjölk.

Går det att tänka Heldéns maskinskrift i termer av lidelse? Jag tror det. Ett lidelsefullt förhållningssätt till science fiction. Att lystet välja fram och välja bort och foga samman satser. En ljusstinn maskininfluens hämtad från de amerikanska languagepoeterna. L=a=n=g=u=a=g=e som Heldén i första diktsamlingen Burner tolkade till s=p=r=åk. Ett brinnande förhållande till en poet som Helena Eriksson (svensk poesis satsmästare). Det jag ville ha sagt är att Heldén skriver in sig i en brokig försökskaningrupp av samtida svenska poeter (till exempel nämnda Helena Eriksson, Anna Hallberg, Ulf Karl Olov Nilsson, Niclas Nilsson, Lars Mikael Raattamaa med flera). Poeter som radikalt arbetar vidare på och bortom 80-talets ordsliga experiment och satskollapser. Jag skulle föreslå att de är satsrealister.

Lyrik

Hanna Hallgren