Finns det inga grader i mediehelvetet?

ANN CHARLOTT ALTSTADT kroknar inför en bredsida

Vi är slavar under en makt, Mediatan, som ockuperar våra liv effektivare än någon våldsdiktatur. För vi väljer den varje dag. Sammanlagt konsumerar vi media tre månader om året, amerikanerna sex, och denna

Matrix-värld av våldsunderhållning, könsstereotyper, konsumism och systembevarande propaganda förväxlar vi med verkligheten. Leviatan är ett bibliskt havsmonster och 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes namn på staten/enväldet. I dag när samhället blivit demokratiskt, behövs ingen vapenmakt för att få oss att följa lagen. Staten, precis som Mediatan, finns i våra huvuden. Men mediemakten är inte underställd demokratin utan marknaden, det har gjort journalister till maktens grindvakter, inte dess granskare. De tjänar inte upplysningen utan sysslar med allmän nedsläckning.

Maria Pia Boëthius, feministen och den forna stödstrumpan, har de senaste åren verkat som stenhård mediedissident. Nu har hon tagit systemkritiken från exempelvis Mediernas svarta bok (Ordfront 2001) till en ny nivå. Pamfletten och essän har blivit fiktion i en, som hon kallar det, oroman. Hos Boëthius har dystopias natt redan sänkt sig. Men det är ändå njutbart att följa resan in i mörkret bland annat då hon så lustfyllt bollar med olika identiteter och biografiska data. ”I litteraturen räddas sanningen av en lögn ”, skriver Boëthius med Dostojevskijs ord.

”Låt oss låtsas att vi redan är döda”, är inledningen på det samtal som tar plats mellan hennes alter egon – den döende Barcelona Brask (Härtill är jag nödd och tvungen?). Berättelsens andra jaggestalt heter Pym, ett namn som Boëthius kan ha lånat av Barbara Pym, engelsk journalist och författare till bland annat romanen ”Förträffliga fruntimmer”, en titel som anspelar på de kvinnor som med frivilliga krafter bär upp religionens institutioner. Barcelona Brasks strålande mediekarriär kommer av att hon känner reglerna inom Mikod – Män I Kamp Om Dominansen – som genomsyrar varje relation och formar vårt sätt att tänka. Mikod tvingar oss att bli kvinnoimitatörer respektive förövare i stället för människor. Men isolerad vid ett hus vid havet tillåter sig Brask skriva sanningen, utan sin Grotesk, den autopilot mediemänniskor kopplar på för att överhuvudtaget fungera inom Mediatan.

Barcelona Brask, stjärnreporter, krigskorrespondent och skapare av det skenfeministiska magasinet Ofelia är en blandning av Amelia Adamo och den Boëthius själv skulle ha blivit om hon inte lämnat Mediatan: Expressen.

Som ung reporter var Boëthius en av karaktärerna i Ulf Lundells Jack (1976) där han påstod att hon led av fotsvett. I sin egen roman om tiden på Expressen – Svensson, Svensson (1979) – slog hon tillbaka, men i Mediatan har just fortsvett blivit en av metaforerna för mainstreamjournalistik. Hennes gamla romanjag Marre Bottin dyker också upp igen som brevskrivare och påtalar att medias sätt att hantera våldtäkter inte förändrats sedan 70-talet. Samma sensationslystnad och snask maskerad till engagemang och indignation. Det är knappast någon slump att Brasks skrivställe heter Cittagazza vilket också är namnet på en parallellvärld i fantasyförfattaren och religionskritikern Philip Pullmans mytologi. Där har de vuxna dött men två barn lyckas besegra den onde guden.

Men efter två hundra sidor undrar man om det överhuvudtaget är möjligt att vinna över Makten. Boëthius/Brask konstaterar, med hjälp av bland andra Pasolini, Bourdieu, Peter Sloterdijk, att all systemkritik redan är formulerad – men utan något genomslag. Hennes eget Mediatanbegrepp lånar sig till en mängd spänstiga metaforer och kritiken är i långa stycken vitaliserande. Men till slut kroknar jag av tyngden från de miljarders informationsbytes, lika oräkneliga som stjärnorna, som bildar Matrixvärlden. För det är inte bara Morpheus och Zion som saknas. Det finns inga sprickor i muren och Makten är också märkligt frånvarande i sitt eget idiotsäkra system. För vad är det som måste besegras – ett ond kraft som genomströmmar allt eller en gammal gubbe med horn? Det finns inte ens några grader i vårt gemensamt underhållna helvete. Jag och andra vänsterskribenter legitimerar bara desinformation, stalinistiska rättegångar, skenkonflikter och snask genom att skriva inom Mediatan. En annan värld tycks omöjlig.

Roman

Ann Charlott Altstadt (kultur@aftonbladet.se)