Vad vill han?

Huvudpersonen Gunnar i poeten Bob Hanssons första roman är en förtidspensionerad byggnadsarbetare med ett nyligen inopererat hjärta. Han har svårt att få dagarna att gå, ibland hjälper han till med att hämta barnbarnet på dagis. Ensamheten känns plågsam och han inleder en stilla flirt med en dagisfröken som hamnat på glasberget. Men framför allt saknar han arbetet. Arbetet har varit hans liv och utan arbete: inget egentligt liv. När han återvänder till sin gamla arbetsplats för att arbeta gratis stöter han på patrull från fack och Försäkringskassa. Dessutom börjar hans nya hjärta leva ett eget liv och sända ut reminiscenser från den tidigare kroppen.

Gunnar känns som en roman som vill mycket – fast oklart vad. Handlar det om indignation över den förtidspensionerades situation? Fackets och Försäkringskassans stelbenthet? Eller kärlekens omöjlighet när två åldrade människor lever kvar i sina respektive hang-ups? Hjärtat som lever sitt eget liv känns bara påklistrat, outfört som medicinsk science fiction.

Jag saknar helt enkelt fokus i den här berättelsen, det blir varken kokt eller grillat. Men framför allt finns det en diskrepans mellan ålder och språk. Gunnar, 60-åringen, låter som en kokett och självupptagen 20-åring som just genomgått en skrivarkurs. Att tredje person varit att föredra visar Bob Hansson i det påhängda slutavsnittet som är riktigt gulligt.

Gunder Andersson