Öppnar skallen!

Pelle Andersson om KÄRRMUNSBLOMMA av Lisa Schmidt

Det tar tid att komma in i Lisa Schmidts debutsamling Kärrmunsblomma. Personerna rör sig som vaga skuggor mot väggarna, blommor hänger i sköra trådar och hudveck öppnas och sluts. Jag hamnar i ett dimmigt landskap där kärr och träsk plötsligt öppnar sina sumpiga djup mitt framför mig.

”träsket silar orden / flicka i träsk / flicklemslena / småstoder pålar vass / i hålfotshudar som dricker, / pumpar / den tystade doften av kärr”.

Och där är jag verkligen fast, och tyst.

Det är också ett slags metafor för livet. Vi står där fastvuxna i en tystnad – även om jag inte tror att Schmidt är ute efter metaforer. Det är dikten alldeles för påtaglig för. Däremot skapar hon en växelsång mellan växterna, språket och människan:

”Bladhuden skalas / regn, / berättelsen flyter ut / rynkor, mönster”.

Hon talar om oss som natur, helt enkelt. Det skapar en outhärdlig känsla av klaustrofobi. Dikten blir påträngande, nästan klibbig, samtidigt som de människor som passerar i boken inte når varandra. En distanserad närhet, syskonkärlek som går på tomgång, syrebrist mellan far och dotter. Det harklas, halkar, rycker, bultas och någon ”ville röra”, men kan inte.

Jag ser allt detta. Men det är som om denna bok ändå döljer något. Jag vill komma längre in, hitta kärnan. Och det är just det. Denna bok är som salladshuvudet – det finns ingen kärna, bara 69 blad med vackra linjer och spår.

Det blir en historia där jag kan röra mig, skriva själv och ständigt finna något nytt, vilket är en viktig egenskap för en riktigt bra diktsamling.

”öppnar skallen

gapar med skallen

skalar sig

öppnar skallen”.

Just så. Jag kikar in. Snöstorm.

Pelle Andersson