Luftigt som en poptext

Anna Järvinen romandebuterar med ”Dröm till i dag:”

Viktoria Jäderling

helskärm

Popmusikern Anna Järvinen debuterar i höst med en luftig kortroman, enligt förlagets presstext en tillståndsroman, vilket alls inte är någon tokig beskrivning.

Ett kvinnligt jag i femtioårsåldern rör sig ensam i en ljus men stökig lägenhet i Stockholm. Hon skriver, målar och drömmer. Hon har städångest, kommer inte till skott med en planerad badrumsrenovering. Hon går till massören, terapeuten, yogan och naprapaten. På de sorgsna promenaderna i Stockholms innerstad möter hon en kall värld.

Här finns även ett du och ett barn. Du:et verkar vara någon som försvunnit, barnets far, jaget som yngre kvinna, eller möjligen en läsare. Du:et, barnet och de andra känns avlägsna, i skuggan av det håglösa jaget som ältar sin kropp och sitt utanförskap, sina svårigheter med närhet och kärlek. Männen har slutat titta. Eller de blir besatta av henne. Är det hennes fel? Allt skrämmer.

Det finns ett glossigt intresse för interiörer, ljus och olika slags ytor, ofta kvinnors vackra eller fula yta, liksom det egna åldrandet, kläderna och stilen. Ibland glimtar det till av humor och mild eufori, i minnesbilder från mummo och morfar i Finland, där hon accepterades som blyg och tyst, men också här tar ytor och oförrätter över. Den romantiska lins som tidigare givit mening är borta, blottar depression och omvärldshat: ”Min enda väg kan inte vara att rulla mig i andras fula ensamhet som luktar.” 

En möjlig anamnes kan sökas i uppbrottet från Finland, flytten till Sverige i sexårsåldern och pappans djupa kvinnoförakt, helt uppenbart en skitstövel. Hon ”tillintetgjordes tidigt” och konstaterar lakoniskt: ”När jag var tonåring hade jag skamkänslor för olika saker och ibland tänkte jag.”

Jag tänker att det handlar om någon som inte har upplevt sig fått ta plats med kropp eller röst, såvida hon inte är vacker, helst avgudad. Nu protesterar hon äntligen med ilska och avsky, vänder ut och in på sig själv i utlämnande anteckningar, eller kamouflerar sin skam i grepp som hör den lyriska prosan – eller varför inte poptexten – till: stamningar, felstavningar och stirriga enradingar, stympade meningar och nyckfulla ellipser. Romanen verkar både draperad och oartikulerad på ett sätt som signalerar brist.

”Skrämmande drömmar nu.” Hur då? undrar jag.

”Jag befann mig i. Många med mig. Det talades men inte jag.”

Jag känner med den deprimerade kvinnan, men orkar inte heller författaren slutföra sina meningar? 

Allt är så mättat att det knappt kan sägas: ”det jag har skrivit har jag skrivit”

Den sentimentalitet som popen nästan alltid kommer undan med låter sig inte så lätt kläs i litterär form, lika lite som den här recensionen kan omsättas i ett trumsolo eller en lekfull flöjt annat än för mitt eget nöjes skull.