Manligt svek

helskärm

I Henning Mankells nya roman Italienska skor går en folkskygg och bitter gammal läkare omkring på en skärgårdsö. Varje dag hugger han ett hål i isen och tar sig ett dopp för att känna att han lever. Över samma is kommer en dag en gammal kvinna staplande med sin rollator. Det är en käresta, som han svekfullt smet ifrån för fyrtio år sedan. Nu är hon döende och tar honom med på en tur genom ett vintrigt Sverige. På vägen vill hon besöka sin enda dotter, som bor i en husvagn i det inre Hälsingland. Gissa vem som är den ovetande fadern?!

Upptäckten av en okänd vuxen dotter har jag stött på någon annanstans nyligen, men var? Visst var det väl Sopranos? Nej, där var det Paulie som fick reda på att hans mamma var hans moster. I någon film snarare. Jovisst, i Susanne Biers Efter bröllopet hamnar Mads Mikkelsen oförhappandes på ett bröllop, där bruden visar sig vara en dotter han inte visste om.

Att jag omedelbart trevar i minnet inte efter romaner jag nyligen läst utan efter tv-serier eller filmer jag nyss sett är ingen slump. Mankell berättar så till den grad filmiskt och med sådan melodramatisk tydlighet att läsningen nästan är som att gå på bio. Så berättar också Susanne Bier, men då är det också en film hon skapat med skådespelare som ger liv åt texter och undertexter. Mankell skriver en roman och använder sig helt enkelt av fel estetik. Att en roman lever och får särprägel och dess gestalter blir angelägna och komplexa hänger helt på språket, och där mankerar Mankell.

Han är visserligen ett rutinerat proffs. Allt flyter på i tydliga scener, befolkade av gestalter vars yttre konturer är lika tydliga. Men språket är flackt, valörfattigt, doftlöst och tecknar bara ytor av människor och miljöer.

Själva syftet med romanen är annars respektabelt: att skildra manlig svekfullhet, betingad av rädslan att binda sig och ta ansvar. Doktor Fredrik på skärgårdsön luttras också vederbörligen under romanens gång, lär sig umgås med folk och uppskatta sin nyfunna dotters miljö- och kampmedvetna outsiderliv.

Vad som stör mest i Italienska skor - titeln syftar på en italienare i hälsingeskogarna, som kärleksfullt skapar fulländade skor - är inte bara det trista språket utan också författarens benägenhet att sammanfatta stycken och avsnitt med små sentensartade formuleringar av häpnadsväckande platthet: "Det är lika lätt att gå vilse i sig själv som det är att gå vilse på skogsvägar eller i städer", "Det är som att betrakta en tavla, sa Harriet. Den är utställd här i skogen som på naturens eget staffli. Konstnären har gått härifrån."

Eller när han minns hur han som barn satt på stranden av en skogstjärn och såg fadern bada: "Livet var sådant: en människa simmar, en annan ser på."

Trots att doktorn verkligen uppfört sig svinaktigt mot sina medmänniskor måste vi också förstå att det är synd om honom: "Där ute på piren i blåsten började jag gråta. Varenda dörr inom mig stod och slog i vinden, som hela tiden tycktes öka."

Roman

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)