Livet – i skärvor

helskärm

Lux Interior kallar sig sångaren i The Cramps som, enligt tillfrågade vänner, låter som en mix av rockabilly och B-skräckfilm. Sorten kallas tydligen för psychobilly.

Men lux interior är också det inre ljuset, en hänvisning till religiös mystik. Det finns, för de invigda, en häftig krock i titeln på Kennet Klemets nya bok som kommer ut i dag.

Själen är avskaffad på de flesta håll utom i kyrkan och i populärkulturen där föreställningar om ett väl katalogiserat inre liv fortfarande frodas. Man ska inte överdriva Klemets religiösa utgångspunkter, men ibland följer han mystikernas via negativa, vägen genom intet mot insikten: ”Att söka sig inåt och nedåt och vistas i djupen, besatt av självdestruktiv själslig smärta. En potential för total meningsfullhet.” På flera ställen i boken möter vi Jesus vid via negativas vägkant.

Viktigare än mystiken är för Klemets det sociala och estetiska avantgardets tradition från romantikerna till punken. Och därmed är vi tillbaka hos den experimenterande populärmusiken. Om man granskar rocksnubben som typ – Klemets diktjag går in i den rollen – lite närmare finner man en fullblodsromantiker. Han är besatt, självdestruktiv och hemmastadd i ”djupen”. Lord Byron på t-shirtens bröst och Arthur Rimbaud på ryggen.

Lux interior består av korta prosafragment ordnade utan någon synbar formprincip. Syftet är att i skärvor gestalta en livskänsla. Formen riskerar dock att bli lite malande, alltför många rusningar på stället.

Den sorts klarsynta men lite högljudda anarkism som ligger i botten på Klemets poesi har jag lite svårt för. I skarpa bilder visar han fram världens lidande (och sitt eget), men han har svårare att uppbåda det jämnmod, det lugn trots allt, som krävs för att leva i den galnaste av världar.

Lyrik

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)