Tankar från taxin
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-29
INGA-LINA LINDQVIST läser en riktig sidvändare
En avhandling från Göteborgs universitet har utifrån enkätstudier rankat 100 svenska yrken efter status. Högst upp hamnar ”ambassadör” och längst ner ”diskare”. ”Taxichaufför” finns på plats 85.
Alexandra Pascalidou har lyssnat på vad taxiförarna själva har att säga, med sällsynt lyckat resultat. Boken Taxi är en riktig sidvändare som består av tjugotre monologer. Till sin uppbyggnad påminner den om Marguerite de Navarres Heptameron. Pascalidou anger endast konturen kring samtalet. Monologerna är silade genom författarens temperament och komponerade för att lyfta fram berättelsen i varje öde.
Taxiförare är ett serviceyrke – tyvärr kan en del kunder inte se skillnaden på tjänsten och utövaren. Man tror att båda är lika tillgängliga. Verbala, fysiska och sexuella övergrepp tillhör yrkets vardag. Som en av männen (ja, taxinäringen är en mansdominerad värld, endast en kvinna intervjuas i boken) så insiktsfullt anmärker, finns det inga barn som drömmer om att bli taxiförare när de blir stora.
Taxin verkar vara den sista utvägen när allting annat misslyckats – eller den enklaste lösningen när det gäller att snabbt dra in lite cash.
Den kvinnliga motsvarigheten till yrket finns att hitta i botten på Göteborgsrankningen: på plats 87 ”vårdbiträde”, på plats 98 ”städerska”.
Själv brukar jag hålla tyst i taxin, nöjer mig med att bli körd dit jag ska och vill inte ha ut mervärde i form av uppmärksamhet. Men jag svarar på tilltal, och liksom alla som kommer att köpa den här boken fascineras jag av människorna bakom ratten.
Vilken är deras klassbakgrund? Är de som grupp mer konservativa än andra yrkesgrupper – eller mer radikala? Är det sant att hjärnkirurger kör taxi i Stockholm? Nej, det är inte sant. Men många skulle kunnat bli det, likaväl som ”pilot” (plats 6) eller ”civilingenjör” (plats 9).
Frågan är varför de sliter i ett lågstatusyrke i stället – och varför jag tycker att det är upprörande. Huvudpersonerna kämpar också med ett behov av att rättfärdiga sitt yrkesval. I ett samhälle där arbete inte har ett värde i sig utan tjänar som statusmarkering är det tyvärr nödvändigt.
Inga-Lina Lindqvist
