En okänd gav henne sin njure

HANNA HALLGREN läser Slavenka Drakulics sanna berättelse om godhet

helskärm

”Vi har inte särskilt många ord för gott och ont”, skriver Slavenka Drakulic alldeles i början av Den rena godheten. I sitt författarskap och journalistiska värv har hon tidigare ägnat sig åt kartläggningar av ondska. I Inte en fluga förnär (2004) studerade hon till exempel ondskan i skepnad av krigsförbrytare från det forna Jugoslavien. Vad hon fann? Att ondskan inte bär monsterdrag, utan människors alldagliga anleten. Nu vill hon utforska godheten: ”Är godheten lika banal som ondskan?”

De hjältar hennes bok siktar in sig på är anonyma och altruistiska donatorer av njurar. Kvinnor och män som till synes utan anledning skänker en av sina njurar till någon de inte känner. Och därmed räddar liv. Bland annat har Drakulics eget liv räddats på just detta sätt. När hon hösten 2004 vaknar upp på Rhode Island Hospital i Providence, USA, är allt hon vet att hennes nya njure donerats av en levande kvinna hon inte känner. En människa som inte har någon förpliktelse, någon orsak, några rimliga eller orimliga (bak)tankar med – att ge henne ett organ. Har denna kvinna givit av godhet? Vad är godhet? Vilka människor är goda? Vilket känslomässigt stoff samlar sig kring gåvan som fenomen?

På rättfram och journalistisk prosa gestaltas intervjuer med ett tiotal altruistiska donatorer i USA. Den första är Christine Swenson, den unga kvinna vars ena njure nu fungerar i Drakulics egen kropp. I samband med detta möte konstateras: ”Jag behövde förstå varför hon hade donerat en njure, för mig var det nämligen viktigt att förstå hennes handlande för att kunna ta emot gåvan.” I Den rena godheten presenteras en rad olika anledningar till att människor ger bort en njure. Alltifrån religiöst till nyttofilosofiskt orienterade. Det som tycks förena givarna är att de sedan tidigare är blodgivare och benmärgsdonatorer. Och mottagarna … ja, de verkar ha svårt att, precis som Drakulic, förstå gåvohandlingen. Men deras nya liv, att helt enkelt fortsätta leva, beskrivs vara det enda sättet att kunna tacka sin givare på.

Den rena godheten hade behövt en ordentlig redigering för att undvika sina många upprepningar. Att Drakulic vill förstå godhetens väsen innebär inte att jag som läsare vill färdas längs varje tankes ambition till syntes. Jag tror att det är en fråga om metod: den varsamma etnologens, eller den ivriga journalistens. Att försöka förstå är inte alltid detsamma som att genast måsta tolka eller förklara beteenden. Det är nog mer processuellt än så.

Ändå är Drakulics bok en som verkligen vidgar universum. Den tjänar på att läsas tillsammans med hennes intensiva Rädslan i kroppen (2002), om njurpatientens kroppsliga vanmäktiga verklighet. Den rena godheten genererar frågor om den egna, personliga etiken. Jag är frisk. Varför ger jag inte blod eller donerar en njure (även i Sverige kan människor anonymt donera njurar)? Är sprut- och operationsskräck tillräckliga skäl (nu låter de plötsligt så … löjliga)? Sparar jag min njure, ifall någon jag känner skulle behöva den (lite för förutseende väl …)? Jag vet inte, men jag tänker. Som vore det nog. I en kropp i en värld som var god, skulle jag också handla.

Hanna Hallgren