Väl skrivet, väl tänkt, men...

helskärm

Novellerna i Johanna Ekströms Titta, hon kryper handlar i de flesta fall om kvinnor med olika former av kontaktsvårigheter. Ibland är de alls inte i balans och beter sig som om de vore olyckliga eller rentav passionerade, men både de själva och författaren formulerar sig så svalt, avmätt och balanserat, att man nog inte behöver vara orolig. De kommer snart att kunna återta sina välordnade medelklassliv igen efter den lilla distraktion som utlöste novellen.

Ekström skriver väl. Hon tänker väl, formulerar sig väl och är överhuvudtaget en välartad författare. Ytan i hennes noveller är till och med så välpolerad att jag ideligen halkar ut ur texten och kommer på mig med att sitta och tänka på annat.

Johanna Ekströms språk behöver brytas sönder, malas ner och befrias från sin maniererade form. Hennes värsta manér är de korta meningarna. Har de ett subjekt saknas ofta predikat, och har de ett predikat så rensar hon gärna bort subjektet. Och om hon fått till en fullständig huvudsats, skyggar hon för att tillfoga en bisats. Resultatet blir grammatisk andnöd. På ett ställe räknar jag till elva meningar i ett stycke på sju rader, och alla dessa huvudsatser med punkt efter har inte att göra med rytmen i innehållet, det är just ett manér.

Men en av novellerna gillar jag, Glasögon, där en mamma försöker lära en dotter spela piano och båda provocerar varandra utan att kunna styra sina handlingar.

Noveller

Lennart Bromander