Ett slags Fuck Club

RONNIE SANDAHL ser sig själv i spelarna bakom spelet

helskärm

Sommaren till nian. Jag satt hemma hos David i hans familjs blåa villa på Vallmogatan. Ida och Anna kröp upp i hans säng och vilade ryggarna mot träpanelen. Jag och David var så nära att vi precis kunde känna deras dofter.

Vi var båda snart sexton och smärtsamt medvetna om att ingen av dessa tjejer någonsin skulle vilja ha oss.

Efter en stund tog jag mod till mig och frågade varför.

-Ni är liksom inga killar man blir ihop med. Ni är mer såna man vill ha som kompisar, sa Ida. Sedan log hon. Som om hon just sagt något snällt.

Jag hinner inte längre än åtta sidor in i Spelet innan minnet ekar inom mig.

Historien om författaren Neil Strauss kunde vara historien om mig. Det kunde vara historien om miljoner killar.

Alla hittar vi vårt sätt att kamouflera den dåliga självkänslan.

En del blir rika. En del målar sig blåa i tv. En del blir läkare. En del opererar näsan. Jag skaffade mig en stor bildbyline.

Neil Strauss bestämde sig för att bli bäst i världen på att ragga tjejer.

Det blev han.

Sida för sida får man följa hur något som börjar som ett uppslag till en artikel blir en livsstil. Strauss skildrar i gonzodoftande reportageform hur han utbildas av raggningsexperterna Ross Jeffries (som är förebilden till Tom Cruises skoningslöst trasiga "Respect the cock"-skrikande karaktär i Magnolia) och den extremt narcissistiske Mystery.

Under workshops utbildar de osäkra killar i konsten att manipulera en tjej till att vilja ligga med dem. Hur fula de än är. Strauss redogör väldigt ingående för hur han bär sig åt för att lyckas. Och hur han utnyttjar det. Ett stycke skriver han helt sonika samtidigt som han är inne i en tjej "klädd i ärmlös undertröja".

Författaren Neil Strauss förvandlas till raggningsgurun Style.

Ett och ett halvt år senare ligger han och snortar kokain från en tysk skönhets vänstra bröst i samma ögonblick som mobilen piper; det är rockdrottningen Courtney Love som kräver att han ska komma över till hennes våning.

Tillsammans med Mystery och några andra raggningskonstnärer flyttar Style in i en stor villa nära Sunset Strip. De kallar det "Project Hollywood". Style blir sektens fixstjärna.

Det är början till slutet.

Nätgemenskapen blir sakta men säkert en sekt. Ett eget språk utvecklas. Raggningskonstnärerna i huset förvandlas till soldater i ett könskrig. Kvinnorna i spelet är aldrig mer än ett hål. Männen reducerar ovillkorligt sig själva till enbart en stake. Metoderna förfinas. Idéerna blir en smitta. Och likheterna med Fight Club är slående. Men här är slagsmålens svett utbytt mot en könsdoft tät som dimma.

En slags Fuck Club.

Men sen då? När man fått så många telefonnummer att bakfickan spricker. När man haft sina trekanter. När man nosat Carmen Electra i arslet och fått Paris Hilton att falla.

Det är då raggen blir små ursäkter för att slippa leva.

Det är då S&M-knullen blir ett nytt sätt att skära sig i armarna. Misstaget att förväxla självförtroende med självkänsla blir självlysande.

Det är då historien om "The Game" exploderar.

Mystery som sjunker ihop på en stol och muttrar:

-Jag är världens skickligaste raggningsexpert. Hur kommer det sig då att jag inte har nån flickvän?

Och Neil Strauss raggnings-alter-ego som svarar:

-Tja, det kanske beror på att du är världens skickligaste raggningsexpert.

Visst, detta är en guide till hur fula killar ska få ligga. Men det är först och främst berättelsen om manlig gemenskap och sekterism, sex och självkänsla.

När Project Hollywood successivt faller samman står Neil Strauss stadigt i ett inferno av blottade kön och kvaddade självbilder. Och han är skarpare än någonsin. Allt är skildrat med en svidande, närmast bukowskisk brist på sentimentalitet.

Hur raggandet som flyktväg plötsligt förvandlas till ett fängelse.

För när sperman torkat in i lakanen, sekunderna efter att spelaren lagt sig på rygg och tänt en cigg, är insikten allt som finns kvar. Insikten om att man efter tusen knull fortfarande är oskuld:

Man har bara knullat sitt nya populära jag.

Reportage

Ronnie Sandahl