Mörkrets hjärna

PIA BERGSTRÖM läser om H P Lovecraft - som fortsätter att påverka från andra sidan

Det magiska

tänkandet lever. Om det uppstår genom språket, i en omedveten hjärnvindling eller finns som en given struktur i kulturen, vet väl ingen. De fromma newagearna har liksom bleknat men vampyrer finns plötsligt överallt, även ute i Blackeberg. Rådlösa trängs hos spåtanter och tv gör hembesök hos spöken. Skräcklore och skräckromantik är stort, inte bara hos världsfrånvända svartrockare. Litteraturforskaren Matthias Fyhr har en idé om att mörka slott och kyrkogårdar kan vara en trygg tillflykt för den som känner sig främmande i en osäker värld. Han har nog något på spåren där. Bättre en given skuggvärld än den vidriga verkligheten.

I sin avhandling om den gotiska traditionen, De mörka labyrinterna - Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel (2003) undersöker han detta nygamla fenomen, som skapades av Horace Walpole, Ann Radcliffe och andra i England på 1700-talet. Där analyserar han också gotiken i romaner av Mare Kandre, Inger Edelfeldt, Per Hagman och Alexander Ahndoril. Nu har Mattias Fyhr skrivit en ny ambitiös bok i skräckfältet, om den amerikanske skräckförfattaren Howard Phillips Lovecraft: Död men drömmande - H P Lovecraft och den magiska modernismen.

Lovecraft föddes

1891, en överkänslig och tillbakadragen bokmal som nästan hela sitt liv bodde med sina gamla mostrar i småstaden Providence i New England. Han publicerade bara några noveller i pulptidskrifter under sin korta levnad, sin berömmelse och kultstatus vann han efter sin död 1937. Lovecrafts historier har ansetts vulgära men viktigare än Poes, och de har inspirerat författare som Borges, William S Burroughs och Stephen King. Hans säregna mytologi fortsätter att utöva inflytande över rockmusik, skräckfilm och dataspel.

Lovecraft har i brev till vänner och kollegor skapat ryktet om sig själv som en visionär drömmare och utfattig mentalsjuk ensling som närmast omedvetet skrev ner sina underliga syner, men Fyhr visar att han var en högst medveten effektskapande författare. Han trodde själv aldrig på döda andar eller gamla okända gudar eller övernaturligheter av något slag. Han var mate-

rialist och agnostiker och följde naturvetenskapens utveckling. Men han var också mycket intresserad av sina inre upplevelser och de intensiva fantasierna under halvvakna transtillstånd.

Lovecraft var

naturligtvis, som så många andra av sekelskiftets diktare och konstnärer, också starkt påverkad av tidens ockulta tankeströmningar som teosofi, spiritism, telepati och alla möjliga spekulationer om förbindelser mellan det metafysiska och det omedvetna. Han visste alltså precis vad han gjorde när han skapade sina rysliga historier om skrämmande varelser som stryker runt den verklighet vi tror är den enda, lydande lagar vi ännu inte känner.

Han skrev själv (i ett av de många bevarade breven) att han betraktade sina texter som "spratt" (hoax). För att "producera terror" måste man kunna luras. I ett annat brev skrev han att "det är bättre att skratta åt människan från universums utsida än gråta för henne från dess insida", vilket ju låter cyniskt, men Fyhr menar att Lovecroft samtidigt drevs av ett uppriktigt religiöst behov och att han skrev sina "weird tales"främst som besvärjelser. För att tränga undan verklighetens meningslöshet och tomhet. För att ersätta döden med magiskt drömmande.

På så sätt tillhör han modernismen, anser Fyhr, eftersom hans trollformelartade "gotiska" stil, lånen från "primitiva" religioner, de ofta förekommande astralresorna till andra världar och hoptotandet av monstrens "bortommänskliga" språk ("Iä! Iä! G"noth-ykagga-ha!") kan ses som en reaktion på det Waste Land realismen (eller möjligen rationalismen?) erbjuder.

Men är Lovecraft

en bättre författare bara för att är modernist och för att hans undergroundinflytande är stort? Fyhr tycker nog det, hela projektet andas uppvärdering, men jag tvekar. Det finns ett slags kall elitism i Lovecrafts drömmande som jag inte kan dela, en dyrkan av styrkan, som i all sentida ockultism. Men jag gillar jaget som monster och det smaklöst makabra Arkiv x-iga, när de svulstiga adjektiven hopar sig och han går loss om "Gud i himlen, ta bort det!" eller "Ygnaiih "Ygnaiih " thflthkh"ngha " Yog-Sothoth " " e_ayayayaaaa " ngháaaaa " ngháaaa " " h_uh " h_uh " HELP! HELP! " ff-ff-ff-FATHER! FATHER! YOG-SOTHOTH!", som monstret i The Dunwich Horror skriker innan det dör, som Jesus på korset. Men någon haroldbloomkanonbra eller ens stiglarssontung litteratur är det ju inte.

För den som

fascineras av Lovecraft och den fantastiska tradition Fyhr vill visa att han tillhör är boken givande, tät av samband, udda fakta och detaljer. Det är väldigt kul att läsa om Max Ernsts monsterkonst och Helen Smiths marsianska, om magiboken Necronomicons existens eller ickeexistens, om de otaliga seanser Lovecrafts författarkollegor bevistade och om SPR, The Society for Psychical Research, där man öppnade sinnena för tankeöverföring, spiritualism, mesmerism och andefotografering och där chockerande många av den tidens prominenta intellektuella var medlemmar; Bergson, Freud, Jung, Yeats, Lewis Carroll, Lord Tennyson, Conan Doyle, Mark Twain, W H Myers och flera Nobelpristagare i fysik och kemi som sir Rayleigh och Marie Curie.

Tiderna har

förändrats. Monstret Hitler med sina astrologer och blod och jordmystik skämde ut hela den förkristna arvet. I väst är nu oc-kultismen flum (men säljande) och magins traditionella hedniskt-keltiska rekvisita har tagits över av underhållningsindustrin. Snart river väl Dan Brown av Golden Dawns svarta sammetsdraperier. Och gör oss besvikna.

I bästa fall säger ockultisternas drömmar något om människan. Men med tanke på hur lite vi vet om de yttersta tingen och hjärnornas evolution i samspel med naturen är begreppet "ockultism" fortfarande lika nebulöst som begreppet "det omedvetna", särskilt om man använder dem litteraturanalytiskt. Alla poeter som "förnimmer" de dödas närvaro i världen är väl knappast ockultister? Fyhr har ibland svårt med gränsdragningen, mellan övernatur och fantasi, mellan bokstavlighet och metafor. Men vem har inte det?

Littteratur

Pia Bergström