”Vi behöver tre ben när det blåser hårt”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-12
Rädslan att dö gav Karin Thunberg insikt om vad som är viktigast i livet
Vänner, jobb och kärlek. För journalisten Karin Thunberg blev de räddningen när hon fick bröstcancer förra sommaren.
Hennes skönlitterära debut handlar om när livet drabbar oss.
Hon kommer cyklande på sin treväxlade mörkblå Crescent. Hennes cerisefärgade skinnjacka går inte att missa.
Förra sommaren fick Karin Thunberg beskedet att hon hade fått bröstcancer. För andra gången. Av den långa väntan på operationen blev det en bok, "Mellan köksfönstret och evigheten".
- Jag stod och kliade mig förstrött när jag upptäckte en knöl i bröstet. Det var ett chockartat besked läkaren gav mig några veckor senare.
Sjukvården slog upp sina dörrar, hon var en riskpatient. Karin Thunbergs mamma dog i bröstcancer och för hennes egen del var det sju år sedan den senaste operationen.
”Man inser att livet är ändligt”
Sommaren tillbringade hon i släkthuset på Österlen.
- Havet ger mig ro och utblick. Det finns något lugnande i att oavsett om mitt liv rasar kommer vågorna alltid att fortsätta rulla in mot stranden.
Med laptopen på en bricka på magen låg hon i sängen och skrev. "Mellan köksfönstret och evigheten" har starka självbiografiska drag, men är ingen terapibok.
- När man drabbas av sjukdom inser man att livet är ändligt. Jag ville slutföra boken och cancerbeskedet blev till den ram som kunde fånga min berättelse.
Hon säger att det lika gärna kunde ha handlat om en slitsam separation eller en krossad livsdröm. För det hon vill berätta om är inte hur det är att leva med en växande cancerknöl. Hennes berättelse handlar om hur viktiga arbetet, vännerna och kärleken är om vi ska stå pall när livet drabbar oss.
Började söka sina rötter
- I grunden är vi alla lika. När vi suddat ut våra specifika livsöden är det samma längtan, glädjeämnen och våndor vi lever med, och jag är övertygad om att vi behöver ha tre ben att luta oss mot när det blåser hårt: jobbet, vännerna och kärleken.
- Utan min man Anders och mina vänner vet jag inte hur det hade gått. De är mina livsvittnen och spegelbilder av olika sidor och behov hos mig.
I boken skildrar hon hur ångesten och rädslan för att dö driver henne att söka sina egna rötter. Att inventera det kvinnoarv hon fått från sin mormor och mamma.
- De var isolerade. Från arbetslivet och det sociala livet. Min mormor var lärarhustru och mamma utbildade sig men tog aldrig steget ut i arbetslivet. Hennes levnadsöde har funnits som en skugga i mitt liv och till viss del varit min drivkraft. Som barn kunde jag tydligt se och känna hennes frustration.
Karin Thunberg varvar de egna minnena och tillbakablickarna med klokheter. Filosofiska men vardagliga iakttagelser.
"För att lära känna en människa på riktigt bör man träffa alla hennes vänner." Eller: "Ens älskade kan aldrig vara ens väninna."
”Men tänka måste man ju”
Hon har jobbat som journalist sedan tonåren, träffat storheter, kungligheter och vanliga människor.
- Jag har samlat på mig mycket livskunskap genom åren och jag tror att jag lärt mig av livet självt. Och så har jag alltid funderat mycket. Jag minns en gång när jag var barn och hur min syster irriterat fräste åt mig: "Tänk inte så mycket!" Jag blev alldeles stum och kände: men tänka måste man ju.
I juli opererades hennes vänstra bröst bort. Hon hade ödet på sin sida och slapp både strålbehandling och cellgifter.
- I sommar ska jag ligga under äppelträden på Österlen och läsa böcker och koppla av. Men jag är en intensiv person så det blir nog en hel del cykelturer också.
Fakta/Karin Thunberg
Karin Thunbergs boktips till...
Anna Bengtsson
