Den Goda Kvinnan

JENNY TUNEDAL läser en Marklund på rutin

Massor av läsare världen över gillar Annika Bengtzon. Liza Marklund verkar fortfarande, efter sex böcker, älska Annika Bengtzon. Sällan har en författares blick på sin huvudperson känts så full av värme, sympati, stolthet och illa dold förtjusning som i Marklunds deckare om kvällstidningsjournalisten som kämpar för det goda och blir förbannad av det onda.

I Nobels testamente upprörs Bengtzon av ett mord på en kvinna under Nobelfesten, svenska statens utlämnande av misstänkta terrorister, plågsamma djurförsök, lagförslag som kränker integriteten, elaka grannar i den rika onda förorten Djursholm, den svenska vintern, sina barns värnlöshet och sin äkta trista mans otrohet. Saker som de flesta människor, för att inte tala om krönikörer, är fullständigt emot och ständigt upprörs över. Marklund skildrar en svensk samtid så som den uppfattas av en ganska normal, om än ovanligt handlingskraftig, svensk kvinna med schysta värderingar. Samtidigt målar hon ett helfigursporträtt i klara färger av en hjältinna som närmast känns som ett slags nutida norm för Den Goda Kvinnan - hon som har både karriär, kärnfamilj, samvete och jävlar anamma.

Bengtzons små avsteg från den allra bredaste vägen, som när hon mordhotar sin sons plågoandar från sexårsverksamheten, eller klipper till sin man under ett gräl, accentuerar bara hennes godhet - hon framställs inte som våldsam eller primitiv, utan som en passionerad mor och stark kvinna som gör det som en kvinna måste göra.

Deckarintrigen i Nobels testamente går på rutin. Några spektakulära mord knyts löst till Alfred Nobels biografi och på slutet presenteras en ganska förutsägbar lösning på frågorna om vem och varför. Spänningen ligger inte i mordgåtorna, utan i de livfulla och detaljerade skildringarna av miljöer som Stockholms stadshus, Karolinska Institutionen och, så klart, Kvällspressens redaktion.

En del av romanen är skriven med en yrkesmördare i blickfånget. Den kallhamrade kvinnan med smeknamnet "Kattungen" är en verklig anti-hjältinna. Hon är inte bara alltigenom ond och samvetslös, utan också ensam, rotlös och barnlös. En mycket sämre kvinna, helt enkelt.

Kriminalroman

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)