Ester Nilsson är en stalker
Anneli Jordahl om höstens heta litterära trend: kåt kulturelit och klassklättring
Timvikarierande köksbiträdet i Therese Bohmans roman Den andra kvinnan vill egentligen inte jobba där i matsalen på Norrköpings sjukhus. Klassresan är redan påbörjad för arbetarklassflickan med författarambitioner. Hon sitter tyst i fikarummet med de andra biträderna och hon småflirtar med läkarna som lunchar.
När hon inleder ett förhållande med den gifte överläkaren Carl känner hon sig upphöjd, liksom renad i hans famn. Inget händer i stan att skriva om, men en erotisk affär kan bli skönlitterärt stoff.
Carl heter ofta romanfigurer som ska beteckna en maskulin hanne sprungen ur ”bättre familjer”. Just detta är grundläggande för att ett otrohetsdrama över huvud taget ska diskuteras, med någon som helst hetta, i den litterära offentligheten. Den åtrådda måste vara ett för läsaren möjligt attraktionsobjekt. ”Tänk om jag!”
Även kritiker och litteraturvetare läser nämligen identifikatoriskt, tro inget annat. Och kulturbranschen är outsägligt statusmedveten, vilket också omfattar valet av partner. Mannen måste vara ”kulturman”, eller inneha ett högstatusyrke, minst läkare.
”Vita-serien”-upplägget gäller även i lovestories för intellektuella.
Om den unga arbetarklasskvinnan hade sneglat lite lagom uppåt i maktordningen och förälskat sig i en kock eller en ordförande i fackföreningen hade inte en käft diskuterat romanen på kulturfester. Kvittar hur välskriven den än hade varit.
Lena Anderssons Ester och Hugo i Egenmäktigt förfarande har diskuterats på samtliga kulturkalas jag hamnat på i Stockholm. Är hon eller han förryckt? Eller båda? Litterära otrohetsskildringar analyseras som om de uttrycker något väsentligt om nutidsmänniskan, om dialogen mellan könen.
”I natt har jag grubblat i flera timmar på kapitlet Hugo. Med ’grubbla’ menas här att ömsom upphetta och avkyla tankarna, vilket alltså överensstämmer med den primitiva metoden att spränga sten. ”
Det här kunde vara ett smart citat ur Lena Anderssons roman, men det är hämtat ur Feberboken där Stina Aronson dekonstruerar attraktionen som uppstod mellan henne och den nio år yngre kollegan Artur Lundkvist.
Hon var då läkarhustru och erfaren författare. Han var debutant med diktsamlingen Glöd och blivande författarstjärna. Under drygt ett år skriver de nittiotre brev (så många finns i alla fall bevarade).
Problemet är att Hugo (Artur) redan är upptagen av en käresta. Det hindrar honom inte att uppmuntra Stina Aronson. När boken kom ut 1931 avfärdades den som ”kvinnlig bikt” och ”hysteriska monologer”.
Drygt åttio år senare välkomnar den litterära offentligheten varje ”spillra ur en privat värld som råkat kastas in i offentligheten” som någon kritiker avfärdade Feberboken med. Och aldrig stillas heller hungern efter fiktiva passionsskildringar och triangeldraman. Numera gärna med kusliga stalker-ingredienser. Exempelvis i Therese Bohmans roman och Håkan Bravingers lika färska Innan vi faller.
Stalkern diskuteras även i Sigrid Combüchens Den umbärliga, också den utkommen i höst. En biografi över författaren Ida Bäckmann som var påstridigt närgången mot Gustaf Fröding. Om stalkern skriver Combüchen: ”förmår höra applåd med en hand som vore det två. Se och förnimma det som aldrig skett och funnits”.
I Lena Anderssons aktuella uppföljare Utan personligt ansvar väntar och längtar Ester efter en gift skådespelare. Snart måste han väl komma loss! Efter evigheter av hemlighållna erotiska möten säger skådespelaren uppfordrande att han slagit upp begreppet stalker. Han vill inte se sin delaktighet i dramat.
Men stalkermotivet är mycket tydligare i Egenmäktigt förfarande, där Ester hänger sig kvar intill förnedring i Hugos ateljé där han servas av ett hov av assistenter. Allt kittlande påminnande om Andy Warhols The Factory och en Valerie Solanas som blir avvisad och skjuter konstnären. Vad ska Ester ta sig till!
Lena Andersson fick Augustpriset och blommade ut som skönlitterär författare med Egenmäktigt förfarande. I intervjuer sade hon att hon fiktionaliserat liknande personliga erfarenheter om besatthet och makt. Nu har hon raskt slagit till med en uppföljare, lika fylld av filosofiska sentenser, men mer traditionell i sin vänsterprasselplot.
Carina Rydberg skrev också en uppföljare till snackisen Den högsta kasten. Men skillnaden dem emellan är att Rydberg använde - precis som Maja Lundgren - verkliga namn.
Lena Andersson håller envist på sina romaner som fiktion, trots att Roy Andersson sagt till tidskriften Fokus att det är han som är Hugo.
Förälskelse och passion har blivit vår tids religion. Det är förvisso inget nytt. Redan den icke-troende Ellen Key gjorde sig känd som kärleksteoretiker i början av 1900-talet, då kärnan i hennes essäer var att kärleken är livets högsta värde, men den behöver inte vara för livet.
Lena Andersson har på Dagens Nyheters ledarsidor intagit en närmast militant ateistisk hållning och manat till allas vårt förnuft. Därför är det fascinerande att just hon skriver om hur Ester försöker begripa kärlekens väsen och tolkar minsta tecken på åtrå från Hugo, även där den inte finns.
Intressant att notera är att samma team som skrev manus till den inflytelserika In Treatment nu har skapat den välgjorda dramaserien The Affair om en författare som kucklar med en gift servitris.
På sin blogg uppmanar Carina Rydberg alla att se den.
Jag gör henne sällskap.
