Public service törs inte säga emot rena lögner
Jimmie Åkesson borde krävas på belägg för sina konspirationer
Aldrig under min livstid har makthavarnas inskränkningar av den fria journalistiken varit så omfattande.
Beslut som begränsat journalistikens möjligheter har fattats av regeringar ledda av både socialdemokratiska och moderata statsministrar, det är inte en höger-/vänsterfråga.
Mest anmärkningsvärd är lagen om utlandsspioneri, som gör viktig journalistik olaglig om den kolliderar med Sveriges internationella samarbeten, men det är bara en av de nya lagarna. Möjligheterna att återkalla mediers sändningstillstånd om det som sänds med ”viss sannolikhet” kan antas utgöra ”fara för Sveriges säkerhet” och en rad andra gränsförflyttningar påverkar svensk pressfrihet i grunden. Längre fram står hård politisk styrning av ett bantat public service på dagordningen.
Svenska medier, och journalistkåren i landet, har haft svårt att förhålla sig till utvecklingen.
När en oseriös mediekanal som Fox News i USA rullade ut sin bombmatta av propaganda och förstärkte Donald Trumps medvetna lögner försökte bland andra CNN och MSNBC under flera år svara med ett slags anständighetsaktivistisk journalistik, en motpol till Fox. Det fungerade uselt. Till slut kunde man inte slå på CNN utan att möta ett nyhetsankare som var rasande, gråtande, uppbragd eller på andra sätt mitt i en emotionell storm. Genant men framför allt kontraproduktivt: I stället för att låta journalistiken tala hakade man på Fox News-retoriken och gick vilse.
Retoriken antyder att Sverige är under attack, att en hemlig sammansvärjning mellan makthavare och journalister konspirerar under täcket
Där är vi inte i Sverige. Problemet här är kanske det motsatta: Nyhetsjournalistiken har surrats vid neutralitetsidén så hårt att exempelvis grundlagsändringarna som ledde fram till spionerilagarna knappt mötte motstånd. De breda protesterna uteblev, trots att granskande reportrars hela värv grundlöst begränsades och försvårades på ett sätt som hotar fria och oberoende mediers möjligheter att utkräva ansvar av makten.
Det finns ett liknande dilemma när vi tittar på efterspelet till Jimmie Åkessons tal efter Kalla faktas avslöjanden för några veckor sedan.
Åkessons budskap är glasklart, det är bara att citera: Den fria och oberoende journalistik som gjorts, som granskar hans parti och utkräver ansvar, är ”en gigantisk inhemsk påverkansoperation”. Retoriken antyder att Sverige är under attack, att en hemlig sammansvärjning mellan makthavare och journalister konspirerar under täcket, för att stoppa Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Sammansvärjningen kallar han ”det vänsterliberala etablissemanget”, och tillsammans har dess aktörer – oberoende medier och politiker gemensamt och i samförstånd – bestämt sig för att påverka valutgången genom att underminera Sverigedemokraterna.
Medierna och politikerna har alltså tillsammans kringskurit den svenska demokratin, enligt Åkesson. Granskande och grävande nyhetsreportrar är, säger Åkesson uttryckligen, involverade i ”hämningslös kampanjjournalistik” för att hjälpa socialdemokratin att vinna valet. Det är, säger han, inte ”rent spel” utan ”utstuderad manipulation” som pågår i nationen Sverige. Svenska medier är del av ett ”maktsyndikat” som ägnar sig åt att ”systematiskt” sprida lögner, slår han fast och beskriver det som en konspiration mellan folkvalda och nyhetsredaktioner som liknar hur det gick till i Sovjetunionen. Han uppmanar ”demokratiskt sinnade svenskar” att genomskåda sammansvärjningen.
Tv-kanaler, tidningar och radiokanaler vill berätta historien, inte själva vara den. Reportrar som ägnar sig åt nyhetsjournalistik vill inte bli aktörer, de som leder arbetet på redaktionerna vill inte bli politiker. Och ingen vill bli som de gråtande nyhetsankare vi minns från CNN.
Så vad ska man göra? Hur ska man förhålla sig?
Jag tror att rädslan för att uppfattas ta ställning i en rad frågor skapat räddare journalistik och ett sämre offentligt samtal. Public service har varit hårdast pressat av politiska attacker mot medier, och blivit mest ängsliga. Jag ser hur samma oro leder fel i alla medier, men där, mer än på andra ställen, blir det extra tydligt.
När medier vet att SD ljuger kan man inte backa undan från att berätta det – då blir man delaktig i lögnen
I Sveriges Radios och SVT:s rapportering har Åkessons konspirationsteori om sammansvärjningen mellan politiker och medier oftast presenterats som en syn på saken. Uppfattningar om att en sådan konspiration inte existerar som en annan åsikt man kan ha, om det alls påpekas. Detta sker inte för att man vill vara extra bjussig mot Jimmie Åkesson utan för att man är så rädd för att det uppfattas som politiskt att säga vad som är sant och vad som är falskt.
När utbildningsminister Mats Persson (L) häromdagen gästade Aktuellt för att prata om studentprotesterna vid svenska universitet påstod han först att en ambulans attackerats – och sedan att universiteten tvingats stänga. Båda sakerna är osanna, men inget av Perssons felaktiga påståenden ifrågasattes av programledaren.
I andra medier märks detta kanske mer genom tystnad, man kan säga vad som helst om medier utan att någon säger ifrån i rollen som journalist eller publicist. Sverigedemokraterna har fått hårda och tuffa frågor om sina anonyma konton, om lögnerna om dessa konton och om tonlägget i sociala medier. De partier de styr landet ihop med har pressats på hur de ser på saken. Och det har grävts vidare om aktiviteterna på SD:s kommunikationsavdelning. Bra. Men när medier vet att SD ljuger kan man inte backa undan från att berätta det – då blir man delaktig i lögnen.
Det är en svår situation för journalistiken när spelreglerna åsidosätts, när normerna för ansvarutkrävande upplöses.
Medierna ska inte göra sig själva till nyheten. Men det är sensationellt att Jimmie Åkesson bara i någon enstaka intervju behövt förklara sin konspirationsteori. Han har faktiskt aldrig på allvar avkrävts konkreta belägg för sina explicita påståenden om en sammansvärjning mellan medier och politiker som kullkastar demokratins spelregler, om en stat i staten som hindrar väljarna från att ge SD mer makt och inflytande.
