De var något på spåren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-10-18 | Publicerad 2011-10-12

Anna Roxvall om sina kollegor – de fängslade journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye

”När jag kommer hem ska jag förändra två saker i mitt liv,” skrev Johan Persson i sitt första brev till mig från fängelset. ”Jag ska klippa mustaschen minst en gång i veckan, och så ska jag aldrig mer ringa dig och tjata om jobb mitt i natten”.

Förutom det där om mustaschen så tror jag naturligtvis inte en sekund på det han skrev. Jag känner både honom och Martin Schibbye väl vid det här laget – ingen av dem betraktar jobbet som något som slutar klockan fem.

Martin och jag har varit vänner i tolv år ungefär och det finns inte många texter som vi har publicerat utan att den andre har läst och kommit med feedback.

Med Johan har jag arbetat de senaste fem åren, och tillsammans har vi träffat fiskare i Kamerun, nynazister i USA och etiopiska flyktingar i Kenya. Vi har suttit i ett medicinförråd på ett sjukhus i östra Kongo ihop och väntat på att striderna utanför ska ta slut. Och tillsammans har vi – Martin, Johan och jag – suttit oräkneliga gånger hemma vid köksbordet, på krogen eller på vårt gemensamma kontor och tittat på kartor, mätt avstånd, googlat flygbiljetter och testat reportageidéer på varandra.

Det finns säkert många som har haft samma uppslag som Johan och Martin, men det finns en viktig skillnad: Medan andra bara snackar, är Johan och Martin redan på väg för att göra verklighet av planerna.

Jag minns till exempel hur vi läste artiklar om hur LRA-gerillan, som satt skräck i Uganda i årtionden, inte alls upphört med sin verksamhet, utan bara flyttat på sig till närliggande länder i stället. Johan hittade en liten notis på BBC:s hemsida om bönder i södra Sudan som hade fått nog av att vänta på hjälp från omvärlden, och i stället, med spjut och pilbågar, själva börjat bekämpa gerillan som terroriserade deras byar.

Det krävdes ett par tusen mejl, en och en halv månads research och ett par hundra kilo frustration, men sedan stod vi där ute i djungeln och svettades tillsammans med de där bönderna för att höra deras historia.

Martin är precis likadan. När han blir nyfiken på hur livet ser ut inne i Burma nöjer han sig inte med att konstatera att det är svårt att rapportera därifrån – han listar ut hur man tar sig in i stället, rundar landets säkerhetstjänst och intervjuar ungdomar och regimkritiker. Han letar också reda på den vita elefant som regimen påstår sig ha hittat lagom till valet. Med sig hem i resväskan har han sedan bilder på, och berättelsen om, en liten brun, ledsen elefant som plötsligt dragits in i burmesisk politik.

Historier som dessa ger kanske intrycket att Johan och Martin är två klassiska äventyrare. Och kanske är det en del av historien om dem. Men om det bara vore kicken som drev dem, hade de knappast ägnat sig åt något som kräver så mycket papperstugg, så mycket tålamod och ger så löjligt dåligt betalt som utrikesjournalistik. De hade nog satsat på bungyjump eller forsränning i stället.

Det som driver dem är viljan att berätta en historia om något viktigt, om människor och skeenden som har gått förlorade i det dagliga nyhetsflödet. De drivs båda av något så omodernt som ett folkbildningsideal, de vill bidra till förståelsen av konflikter och processer som för oss här hemma i trygga Sverige ofta framstår som svåra och obegripliga.

Hur förändras till exempel livet för en nepalesisk bonde, när glaciären ovanför hans hem börjar smälta? Vilka drömmar hade de kvinnor som lurades in i ett liv som sexslavar på bordell i Indien? Vad är det för samhälle som får en ökande andel av sina medborgare att dra på sig militäruniform och öva stjärnformationer i skogen, i väntan på ett krig med sin egen regering?

Eller, som i det här fallet: Vad är det som pågår i den del av Etiopien som har stängts av för både journalister och hjälp­organisationer? Finns det en sanning i flyktingberättelserna om utplånade byar, sönderskjutna underliv och avklippta fingrar i oljebolagens spår?

Det finns fler här i Sverige som har ställt sig den frågan, men bara två personer som faktiskt bestämde sig för att trotsa riskerna och försöka få svar. Det som nu händer Johan och Martin visar tydligt att de var något på spåren – att det fanns en viktig berättelse där inne som vi här hemma skulle ha behövt ta del av för att kunna sätta press på vår regering och ta beslut om våra aktieplaceringar. En historia som den etiopiska regimen inte vill att vi ska få läsa.

Därför handlar Johan och Martins fall inte bara om att skydda två svenska medborgare som har hamnat i klistret utomlands – det är inte vilket konsulärt ärende som helst, jämförbart med någon som har snott en bil i Kairo eller kört ett par springnotor på Ibiza. Det handlar om allas vår rätt att berätta, och det handlar om att visa att vi i Sverige oreserverat försvarar pressfriheten.

Eller som Martin själv har formulerat det vid ett tillfälle: ”Att fängsla journalister är som att grilla en panda. Det gör man bara inte.”

Anna Roxvall, frilansjournalist