K-spökets återkomst
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-02
Det har hänt något med k-ordet. Att Andres Lokko i sitt sommarprat häromdagen sa att kommunismen kanske trots allt var underskattad provocerade fram den vanliga upprördheten med de vanliga varningssignalerna: Gulag, Stalin, folkmord. Men Lokko är inte ensam. De senaste åren har allt fler börjat kallat sig kommunister. Det går rent av att tala om en trend. Kanske började det med Michael Hardts och Antonio Negris Imperiet från 2000. Den betydelsefulla boken avslutas med dessa ord: ”biomakten och kommunismen, samverkan och revolutionen förblir en enhet av kärlek, enkelhet och oskuld. Detta är det obetvingliga ljuset och glädjen i att vara kommunist.”
Det var inte det kvasireligiösa blomsterspråket som överraskade, utan att en bok som är uttalat anarkistisk och antistatlig hyllade kommunismen. Sedan dess har vi sett tänkare som Alain Badiou och Slavoj Zizek – modefilosofen framför alla andra, poppis till och med på liberala DN:s kultursidor – allt oftare kalla sig kommunister och härom månaden delta på konferensen Idee des kommunismus i Berlin. Vi har sett den pånyttfödda svenska anarkisttidningen Brand fyllas med texter av påstådda kommunister. Vi har sett det mycket uppmärksammade franska manifestet Det stundande upproret av Den osynliga kommittén från 2008 förorda kommunism.
Samtidigt finns Lars Ohly. Samtidigt finns Kina. Samtidigt finns Nordkorea och Kuba. Och samtidigt finns historien med dess miljoner avrättade, torterade, ihjälsvultna. Men mellan denna lärobokskommunism och de nya kommunisterna verkar det inte finnas några band och kopplingar.
Efter liberalismens triumferande 90-tal följde historiens återkomst med gigantiska kriser och krig. Att kalla sig kommunist tycks i dag ha blivit en markering för en gemenskap riktad mot såväl statlig som kapitalistisk girighet och maktfullkomlighet. En begrepps- och ideologiförvirring som snarast är en utgångspunkt i vår tid.
De nya kommunisterna platsar inte i de gamla kategorierna och själva osäkerheten är en av poängerna. Är det provokation? Ironi?
De nya kommunisterna är fildelare och rollspelare. De leker liberaler när det kommer till moral och socialister när det kommer till ekonomi. De utgår från poststrukturalistisk filosofi och försöker upprätta en systemkritisk teori som inkluderar energikrisen, klimathotet, övervakningssamhället, nya former av proletariat och migration. Det är för tidigt att säga att kommunismens spöke åter är på vandring. Men en sak är säker: k-ordet har återigen blivit livgivande.
Carl-Michael Edenborg