M-ledarens sommartal ett historiskt svek
Petter Larsson: Reinfeldt spelar Åkesson i händerna
Underskatta aldrig Moderaternas vilja till makt. Den har ingen gräns.
Med sitt sommartal i lördags gjorde Fredrik Reinfeldt invandringen till valets viktigaste fråga och ställde välfärdssatsningar i motsättning till flyktingmottagande.
”Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme för det”, sa han.
Tuffa tider, inga löften. Det klingar lite tjusigt statsmannamässigt av Churchills tal från 1940 om hur han inget annat har att erbjuda än långa månader av ”blod, möda, tårar och svett”.
Det är talskrivarna säkert medvetna om.
Men den gången stod man inför Nazityskland.
Nu inför krigsflyktingar från Syrien.
Det är de som hotar den svenska välfärden, som gör det omöjligt att höja a-kassan, anställa folk i vården, rusta upp järnväg och förorter.
Det är en motsättning som inte bara är de främlingsfientliga krafternas livsluft, utan som också kokat runt i borgerlighet en tid, tydligast på Expressens ledarsida, där den politiska redaktören Anna Dahlberg gång på gång ställt välfärd, anställningstrygghet och löner mot invandring.
Själv skyddas Reinfeldt av vad den norska högerpopulismforskaren Elisabeth Ivarsflaten kallar en sköld av anständighet. Moderaterna har vägrat samverka med SD. Reinfeldt personligen har under åren på ett hyggligt trovärdigt vis kommit ut som antirasist. Och i talet är han tydlig med att han själv – naturligtvis – väljer flyktingarna framför välfärden.
Just därför kan han säga det han säger. Hans och partiets historia, skölden, gör att han svårligen kan misstänkliggöras för att gå främlingsfientliga ärenden.
Fastän det är precis det han gör.
För köper man motsättningen mellan flyktingar och välfärd finns bara en vinnare: Jimmie Åkesson.
”Nu briserar invandringsbomben”, skriver den högerradikala propagandasajten Avpixlat.
”Statsministern har bekräftat: Valet står mellan välfärd och massinvandring. Du väljer 14 september”, twittrar Åkesson.
”Vi hade nog inte förutsett att den här julklappen skulle komma”, säger hans pressekreterare Linus Bylund.
Detta vet Reinfeldt mycket väl. Han är ingen dununge och det är en månad till val. Men han gör sig villigt till Sverigedemokraternas viktigaste valarbetare.
Inte för att han har något till övers för SD.
Utan för att stoppa den verkliga fienden till vänster.
För samtidigt som han med ena handen lyfter SD, skadar han de rödgröna partierna i två av deras paradfrågor: välfärdssatsningar och antirasism.
Så snart de nu talar om satsningar som kan kosta något, kommer det att framstå som att de är ekonomiskt ansvarslösa, och som att de sviker världens flyktingar. Det kan bli en mardröm att argumentera sig ur.
Det skulle nämligen kräva att de orkar ifrågasätta grunden för Reinfeldts resonemang.
Det går utmärkt att göra. Motsättningen mellan flyktingar och välfärd gäller ju bara på premissen om allt annat lika, i ett slags fruset ögonblick i tiden. Och så är det aldrig i politiken. En statsbudget är inte statisk. Man kan, om man vill, prioritera flyktingmottande framför Jas-plan eller rutavdrag. Man kan höja skatterna. De 140 miljarder alliansregeringen sänkt dem med är ju nästa tre gånger så mycket som de 48 extra miljarder Migrationsverket vill ha. Man kan låna. Sverige har en exceptionellt låg statsskuld och räntorna är i dag så låga att staten kan låna pengar nästan gratis. Man kan satsa på en betydligt mer aktiv finanspolitik, som kan förhindra att vi går in i deflation – risken är överhängande – och i förlängningen ger jobb och nya skatteintäkter.
Men med budgethöken Magdalena Andersson i spetsen kommer i alla fall Socialdemokraterna antagligen att lägga sig platt och dra ner på alla ambitioner.
Med väljarflykt som följd. Fällan slår igen.
På så vis är planen diabolisk.
Med ett verbalt trollslag ska en rödgrön majoritetsregering stoppas till varje pris. Medlet är ett stärkt SD som vågmästare.
Hellre en starkare Åkesson än en stark Löfven. Hellre parlamentariskt kaos än en rödgrön majoritet. För då öppnas en liten chans för Moderaterna att regera vidare med riksdagsstöd av SD i de flesta frågor.
Det är ett historiskt svek, inte minst mot just de flyktingar som Reinfeldt använder som slagträ.
