Pedofilen på parnassen
Författaren förgrep sig på ett barn – och prisades samtidigt av kultureliten
”Vid fjorton års ålder ska inte en femtioårig man vänta på en utanför skolan, man ska inte bo på ett hotell med honom, inte befinna sig i hans säng, inte ha hans kön i munnen medan andra äter mellanmål.”
Vanessa Springoras bok Le Consentement – Samtycket – har ruskat om Frankrike sedan den kom i början av januari. Hur kunde ett helt etablissemang låta en femtioårig man med uttalade pedofila böjelser inte bara hållas, utan hyllas och förses med litterära utmärkelser utan att någon brydde sig om att lyssna på hans offer?
Le Consentement är den kronologiska berättelsen om ett ensambarn som växer upp med sina unga föräldrar i en liten lägenhet i Paris, om en pappa som snart försvinner ut i marginalen och en mamma med ambitioner i stadens litterära sfär.
Vanessa befinner sig i början av puberteten när hon blir sedd för första gången och förväxlar svärmeriet från en femtioårig uppburen författare med den stora passionen. Eller kanske med sin pappa. Om en man säger att han älskar en och ingen runtomkring protesterar så är det väl kärlek. Vad vet man om emotionell makt och kommande år av ångest och psykoser när man är fjorton?
Den franske författare Gabriel Matzneff, 83 år i dag, befann sig i sin litterära karriärs absoluta zenit när han började uppvakta den då trettonåriga Vanessa Springora.
I själva verket är hennes berättelse i jagform en studie i det vi numer kallar grooming, om än av den mer sofistikerade skolan. Genom brev som förklarar deras band som närmast gudomligt, snärjer han enkelt Vanessa och får till slut också hennes mammas godkännande för förhållandet.
De inleder en sexuell relation i hans lilla skrivarlya och promenerar obekymrat hand i hand i Luxemburgträdgårdarna på eftermiddagarna. Han med den återkommande retoriken om vikten av att utmana samhällets konventioner, hon med den berusande känslan av att vara utvald av en så uppburen man som tagit sig an uppgiften att lotsa henne in i vuxenvärlden. Hur kan det vara fel? De få vuxna i omgivningen som reserverar sig inför relationen förstår uppenbarligen ingenting.
Springoras perspektiv är knivskarpt konkret, texten är lakonisk och förtvivlad på samma gång. Hon skönmålar inte, men laddar inte heller de korta kapitlen med bitterhet eller revanschism. I stället redogör hon sakligt för förhållandet mellan en pedofil, hans handplockade offer och samhället runt omkring som i bästa fall höjer på ögonbrynen, men oftast inte ens det.
Gabriel Matzneff hade på den här tiden redan publicerat ett antal essäer och romaner om sina sexuella erfarenheter med tonåriga flickor och ännu yngre pojkar som han träffar, och köper, i Asien – det är för övrigt böcker som finns i hans bostad och som han förbjuder den fjortonåriga Vanessa att läsa – utan att det offentliga Frankrike fördömt honom.
Det finns tv-klipp från franska debattprogram på 1980- och 1990-talen där han berättar om hur hans ”småtjejer” minsann samtycker till allt, till övriga medverkandes trivsamma fniss. I essän Les moins de 16 ans, ungefär ”De under 16 år” finns en passage där han skriver: ”Att ligga med ett barn är en helig upplevelse, en sorts dop, ett förtrollat äventyr”. Den kom ut 1974 och trycktes om 2005.
2013 emottog Gabriel Matzneff litteraturpriset Prix Renaudot. Matzneff var också samordnaren bakom ett upprop i Le Monde 1977 med målet att avskaffa gränsen för sexuell myndighetsålder, som skrevs under av dåtidens största intellektuella med Roland Barthes, Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre och Gilles Deleuze i spetsen. Parallellen med paret Sartre/de Beauvoir är intressant, eftersom de heller aldrig gjorde någon hemlighet av sina affärer – ibland trekanter – med unga studentskor och gymnasister.
Frågan låter kanske vansinnig men den låter sig ställas: Har Frankrike en högre tolerans för pedofili än andra länder? Det obekväma svaret är nog ja. Åtminstone är det samhälleliga fördömandet av vad vi skulle kalla avvikande sexuella beteenden mindre. Relationer mellan vuxna och tonåringar knappt något att ifrågasätta.
Det här är trots allt ett land vars sittande president träffade sin 25 år äldre fru när han var femton år gammal. François Mitterand var på sin tid 41 när han träffade den då fjortonåriga Anne Pingeot, som skulle komma att bli hans livslånga älskarinna.
Vänstertidningen Libération, som för övrigt grundades av bland annat Jean-Paul Sartre 1973, lät en bild av Matzneff pryda omslaget med rubrikordet ”pedofili” i rött dagarna innan Le Consentement kom ut på marknaden.
Tidningens chefredaktör Laurent Joffrin bad om ursäkt för att man under flera årtionden upplåtit sina spalter till manliga skribenter som pläderat för avskaffandet av den sexuella myndighetsåldern och mer eller mindre relativiserande texter om sexuella relationer mellan barn och vuxna.
De mest iögonenfallande exemplen har rotats fram och återpublicerats på olika sajter de senaste dagarna. Några av texterna är att jämställa med barnporr. De är så stötande att de inte går att läsa utan att kisa med ögonen.
Joffrin uppskattar att Libération har publicerat ”5–6 pedofila texter” genom åren och pekar, liksom nästan alla, på 68-mentaliteten som förmildrande omständighet. När hela samhällskontraktet skulle omförhandlas och varje borgerlig konvention vädras ut blev inte minst de sexuella gränserna så upplösta att snart allt kunde rymmas under parollen för sexuell frigörelse.
Det var en revolt mot den förhärskande bourgeoisien som med åren tömdes på sin emancipatoriska kraft och stelnade till ett sorts unket tolkningsföreträde för landets kulturella parnass. De som överhuvudtaget försökt problematisera de sexuella friheter som franska intellektuella både tar sig och gärna skryter med, har effektivt skjutits ned genom att stämplas som puritaner. Den typen av sexualmoralistiska pekpinnar betackar man sig för. Sådant kan de ägna sig åt på andra sidan Atlanten.
Men redan ett par månader innan Le Consentement kom ut fick Frankrike ett liknande ärende att förhålla sig till. Premiären av Roman Polanskis nya film J’accuse, som handlar om Dreyfus-affären, föranleddes av ännu en anklagelse om våldtäkt av en då artonårig flicka i början av 1970-talet. Det här var också, det är värt att notera, första gången Polanski presenterade en ny film efter Metoo.
Franska feminister blockerade biosalonger i hela landet och i östra Paris tog ett par kommunalt styrda biografer beslutet att bojkotta filmen. J’accuses huvudrollsinnehavare Jean Dujardin ställde i sista minuten in sin medverkan i ett av Frankrikes stora nyhetsprogram för att prata om filmen.
Roman Polanski själv gav till slut en intervju med Paris Match före jul där han nekade till alla anklagelser. Han är förmodligen världens mest kända pedofilidömde kulturutövare. Men trots den amerikanska domen för våldtäkt av trettonåriga Samantha Geimer 1977, och ytterligare fyra anklagelser om övergrepp mot flickor i eller strax under tonåren, är han en självklar hedersgäst på Cannes-festivalen i Frankrike år efter år.
Att det skulle finnas någon form av folklig acceptans för pedofili i Frankrike i modern tid stämmer däremot inte, enligt Pierre Verdrager. Han är sociolog och har skrivit boken L’Enfant interdit, Det förbjudna barnet, om den politiska synen på pedofili på 1970-talet i Frankrike.
Verdrager menar att det rör sig om en liten intellektuell aristokrati som testade gränserna för attityderna kring sexualitet och att de utgick från ”extrema fördomar mot vanliga människor, som de ansåg var dumma”.
– Det här är ett universum där man alltid eftersträvat originalitet och velat bryta med allt ”sunt förnuft”, där det normbrytande och avvikande varit en sorts motor. Pedofili är det största möjliga brottet här, säger han till France Culture.
Libérations mea culpa är det tydligaste de senaste veckorna, men i nästan alla kulturpolitiska forum har Vanessa Springoras bok debatterats och lett till viss självrannsakan.
Det är förstås omöjligt att inte göra kopplingen till Matilda Gustavssons Klubben. Formen är radikalt annorlunda, Le Consentement är en litterär upplevelse i egen kraft och så långt ifrån ett undersökande reportage man kan komma, men det är två berättelser som effektivt avtäcker det kollektiva hyckleriet hos en av samhällets mest privilegierade grupper.
Springora, som nu är 47 år och förläggare sedan många år, säger själv att hennes bok inte hade varit möjlig före Metoo. Det stämmer säkert. Detta är tider då könshegemonier faller, men det är också en epok då elitistiska kotterier monteras ned med hjälp av vittnesmål som ingen tidigare lyssnat på.
Le Consentement lämnar mig med samma känsla inför gamla franska favoritfilosofer som läsningen av Klubben får mig att känna inför Svenska Akademien. Förtrollningen är bruten. Framför oss: en rad dysfunktionella och djupt patetiska intellektuella, beredda att se mellan fingrarna med vad som helst så länge man får behålla sin plats i den sekteristiska hierarkin.
Gabriel Matzneff själv hävdar att relationen med Springora var ”vacker och kärleksfull”. I samband med att Le Consentement kom ut öppnade Paris åklagarmyndighet på eget bevåg en undersökning om våldtäkt av minderårig. Vanessa Springora har aldrig själv anmält.
Samtidigt avslutade förlaget Gallimard all utgivning av Matzneffs böcker. Den senaste delen av hans dagbok, där berättelsen om relationen med Vanessa Springora för övrigt var en bärande del under ett par år – ett sorts andra övergrepp, har hon själv sagt – kom ut för bara ett par månader sedan. Gallimard har varit återhållsamma i kommentarerna, men motiverar ”detta exceptionella beslut med det lidande som madame Springora ger uttryck för i Le Consentement”.
Vanessa Springora har skrivit en enastående roman, en sorts Lolitas comeback som redan är en modern klassiker. Framför allt har hennes bok tvingat det litterära Frankrike att få syn på sig självt och en av sina länge blinda fläckar.