Återvinner Glas
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-04
Pia Bergström läser Kerstin Ekmans bok om en klassisk romanfigur
Kan man äga en romangestalt? Kan man plocka in, säg, Raskolnikov, impulsmördaren Mersault eller Tom Ripley i en ny roman och behandla dem hur som helst, förvandla, förminska och förvanska dem, helt enkelt leka grymt med dem. Har inte dessa suveräner rättigheter?
Frågan väcks av huvudpersonen i Kerstin Ekmans Mordets praktik, en finurlig roman med många bottnar som helt säkert kommer att roa många läsare i höst, särskilt de som redan har ett förhållande till den ridderlige Doktor Glas.
Första gången Pontus Revinge möter Hjalmar Söderberg, en snöblåsig vinterdag 1901, presenteras han av en gammal avhoppad medicofilare, numera grosshandlare, som känner den berömde författaren. De samtalar om läkaryrket, och Söderberg frågar Revinge lite ironiskt om han som härskare över liv och död vet hur man mest behändigt och osynligt tar livet av någon.
Revinge föreslår ivrigt cyankalium. Ett litet piller som får hjärtat att bete sig som vid en vanlig hjärtinfarkt. När han några år senare läser Söderbergs roman om Doktor Glas tycker han sig inte bara känna igen doktorns mordmetod, utan också sig själv. Sin desillusionerade, kyliga blick på världen, sin leda, sin egen sårade idealism. Kärleken gick båda doktorerna förbi någon gång i ungdomen. På sitt medelålders, fega och tillknäppta vis kan Revinge, precis som Glas bara älska idealiserade kvinnor, på avstånd. Helst orörda och oskuldsfulla.
Revinge, som sliter på besiktningsbyrån för allmänna kvinnor, kommer från små och delvis skamliga omständigheter (fadern är dömd för förskingring). Han kompenserar med ett slags andlig ärelystnad och förakt för borgerlighetens vulgära förnöjsamhet, dess ordnar och sällskapsregler och kvalmiga salonger. Efter mötet med Söderberg börjar han skriva dagbok. Han beundrar Söderbergs svala sorgsna stil, förmågan att förvandla trivia, smuts, förfall och vardagens upprepningar till något vackert och upphöjt: att skriva är att välja, raspar han ner på ett blad som han gömmer och slutligen bränner.
Glas tar livet av pastor Gregorius för att rädda den unga frun från motbjudande sexuella attacker. Revinge förgiftar lika kallt sin kollega, skadedjuret Johannes Skade, flitig besökare i den flickbordell som Revinge ofta inspekterar. Skade har börjat slänga blodsprängda blickar på sin lilla styvdotter Frida och Revinge räddar henne.
Revinge är en sorts Jungiansk Skugga. Han börjar mäta sig med Glas och tycker sig snart ha rätt att skicka ett argt brev till författaren för felanvändning av Glas i romanen Jahves eld: Ni har gjort en gestalt med tragisk resning till en smörgåsbordsätande bracka bland brackor.
Ekmans gestaltning av hur fattigläkaren med sociala komplex förväxlar sig med en upphöjd romanfigur medan han själv sjunker moraliskt, gifter sig med Skades änka, tar över praktiken och blir välbeställd kälkborgare med snyggare gångkläder än den slitne Söderberg är samtidigt en battle, en dialog med Söderbergs roman, dess språk, dess melankoli, dess kvinnosyn och verklighetsvinkel. Hon sår in ett tvivlets frö: måste verkligheten höjas från marken, måste flickors trötthet överpudras, måste man förvandla skiten till kattguld, kolröken till soldis, är inte mjuk shanker vackert på nåt sätt, kan man inte älska det som är? Doktorernas vilja till makt, som de bär som ett svart dödande piller i bröstfickan intill hjärtat, är inte bara en sekelskiftesgrej, den finns i oss alla, humanister, utilitarister, fundamentalister …
När jag läser Doktor Glas småler jag vemodigt. När jag läser Mordet praktik småkacklar jag förtjust. Det forna Stockholm blir så sinnespåtagligt levande i Ekmans historiska miljöer men de svartblänkande replikerna verkar lika ofta spegla sig i nuet; spanskan gör Revinge utbränd, ljuva kvinnoblommor blir självförsörjande och spritsugna, en handlingskraftig tribad vid namn Ida granskar hans journalbläck som den värsta doktor Watson, jag menar Hanne Wilhelmsen.
Ekman försvarar kvinnokönet på ett helt annat sätt än doktorerna gör.
Pia Bergström
