En kvinnohatare berättar
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-05
Lämna mig inte, norrmannen Stig Sæterbakkens fjärde roman på svenska, handlar om våld, våldtäkt, svartsjuka, mobbning, manlig homosocialitet och erotik. En manlig hederskultur i vilken kvinnor är horor och madonnor. För Aksel, bokens 21-åriga huvudperson, verkar kvinnor omöjliga att identifiera sig med och känna empati för.
Främst spinner handlingen kring Aksels inträde i den hierarki som råder mellan män och maskuliniteter. Att Aksel är ett offer för pojkars elakheter och rankas lågt i patriarkatet gör honom, enligt romanens psykologiserande narrativ, till en kvinnohatare. Att misshandla och våldta kvinnor blir för honom en strategi för att erövra makt. Den kontroll och den sexualiserade våldsamhet som flickvännen Amalie blir föremål för är förvirrade försök att återskapa en förlorad status. Men inte visavi flickvännen, utan i relation till andra män.
Det var länge sedan jag läste en roman som så tydligt byggdes upp av orsak och verkan som psykologiska förklaringsmekanismer. Sæterbakken, som på svenska senast utkom med deckaren Osynliga händer 2009, placerar nu deckargenrens snitslade dramaturgi i ett psykologiskt drama. För varje övergrepp Aksel begår mot en flicka eller kvinna, har han själv blivit utsatt för ett övergrepp av en pojke eller man. I romanen gestaltas detta genom att dess nu – ett Norge kring 1980-talets början – sprängs sönder och täcks över av berättelser ur det förflutna. Aksels självskadebeteende, hans skärande i armarna, paras med Columbinedrömmar om en total eliminering av människorna omkring honom: ”Ja, de kunde gärna ta allihop när de ändå är igång, alla dina lärare, alla era grannar, alla era släktingar, unga som gamla, hela din familj, samtliga av dem du känner eller på andra sätt är förbunden med kunde de ta och avlägsna, oavsett vem som kom i stället skulle det vara en förbättring”.
Lämna mig inte berättas i du-form, vilket skapar en ödesmättad och nästan sakral ton. Det är ett storslaget och sadistiskt kontrollerande perspektiv, vilket naturligtvis kan ställas mot den brist på kontroll som utmärker huvudpersonens liv. Berättaren leder läsaren tryggt mot helvetets botten. Att romanen dessutom börjar med det dystra slutet och slutar med den hoppfulla början, skänker en extra dimension av kompakt och klaustrofobisk jävlighet.
Hanna Hallgren
