På väg mot paradiset

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-01

Petter Larsson om larmrapporter och faran med att döma ut samhällskritik

Journalisten Anders Bollings bok Apokalypsens gosiga mörker är en fälla, avsedd för sådana som mig. Som journalist, vänster, och kulturskribent är jag enligt Bolling exakt den sortens alarmist (javisst, jag oroas fortfarande över fågelinfluensan) eller dysterkvist, som borde såga hans bok – vilket bara skulle ge honom rätt om vår svartsyn.

Det ska jag göra också. Inte för att han skulle ha så fel om världen, utan för att han underskattar det goda i lite svartsynthet.

Bollings tes är att vi lever i den bästa av världar, men att den ständigt svartmålas av våldsfixerade medier och bidragstörstiga intresseorganisationer. Han går igenom en rad områden från rattfylleri till världsfattigdom och lyfter fram data som ska visa att historien rör sig längs en uppåtgående linje mot det paradis på vars dörr vi redan bankar.

Det är sällsynt otajmat. Samtidigt som finanskrisen blommar ut i massarbetslöshet och skickar kanske 50 miljoner människor tillbaka ner under den globala fattigdomsgränsen sitter Bolling i Stockholm och grymtar över alla som inte begripit sin lycka.

Men utgångspunkten är uppfriskande: människor är goda, vi kan samarbeta, vi löser problem och beter oss för det mesta civiliserat. Den ställer den dominerande hobbesianska världsbilden – livet som allas krig mot alla – på ända, på ett nästan Krapotkinliknande vis.

På många punkter har Bolling också rätt: krigen blir färre och mindre blodiga, demokratierna blir fler, läskunnigheten har ökat dramatiskt de senaste decennierna, den globala fattigdomen har antagligen minskat – även om nästan all minskning beror på den snabba utvecklingen i Kina och Indien. Och visst prioriteras katastrofrapporter framför det-går-sakta-framåt-nyheter i medierna, ibland på ett fullkomligt orimligt vis.

Jag hakar upp mig på en del detaljer: Hugo Chávez har ju vunnit gud vet hur många val och omröstningar och har därför knappast, som Bolling skriver, ”tvivelaktiga demokratiska meriter”. Nina Björk skrev om kök, inte om handväskor. En entreprenör som startat med två tomma händer suger likförbannat ut sina anställda om han gör vinst. Det finns en trovärdig studie av antalet döda i Irak (The Lancet) som ligger tiofalt över den Bolling redovisar. Han hånar idén om klimatrelaterade konflikter, men glömmer Rwanda, där kampen om krympande jordar bidrog till folkmordet, och Darfur, där ökenutbredningen ställer grupper mot varandra. Och i klimatdebatten hänvisar han till debattören Björn Lomborg, vars genombrottsverk den danska kommittén mot vetenskaplig oärlighet dömt ut som ohederligt.

Men värre är att Bolling inte verkar ha någon känsla för rättvisa. För honom duger det om de fattiga har råd med livets nödtorft. Varken de enorma globala klyftorna – kanske de största i mänsklighetens historia – eller klassklyftorna i Sverige bekymrar honom, så länge ingen svälter och kurvorna pekar åt rätt håll på sikt.

Men varför skulle vi nöja oss med det?

Här närmar vi oss jubelropens kärnproblem. Det är ju precis de ständigt missnöjda samhällskritiker som Bolling brännmärker som gjort och gör världen bättre, de som alltid drömmer om mer: mer rättvisa, mer demokrati, mer jämlikhet. Inte jämfört med 1848 eller 1968, utan i förhållande till vad som borde vara möjligt och till de principer våra eliter säger sig stå för.

Men det kanske inte är ett problem, utan själva syftet: att få oss att sluta rota i vår gödselstack till trädgård, så att allt kan förbli som det är.

Petter Larsson