Det finns andra språk – de kan betraktas som hot eller möjlighet
Påfallande misstänksamhet i texterna om autistiska kurser
När artisterna Lizzo och Beyonce under sommaren mötte kritik för att de använde sig av ordet ”spaz” blev deras reaktion att omedelbart och utan åthävor ändra sina låttexter. Varför? Varför satte ingen av dem igång ett principiellt krig om rätten att använda vilka ord som helst i konstens namn? Varför bara lyssna på funktionsrörelsen och ändra sig?
Av ekonomiska strategiska skäl, hävdar någon. För att ingen av dem känner behov av att hävda sin tvärsäkra ofelbarhet, tror en annan. För att de båda vet något om hur ord kan skada, menar en tredje. I vilket fall blev det åter tydligt vilken betydelse självorganiserade rörelser har för minoriteters möjlighet att påverka hur det talas om just dem.
Samtidigt är det påfallande vilken misstänksamhet som i Sverige riktas mot vissa av dessa rörelser. I synnerhet mot den del av funkisrörelsen som utgörs av autism rights-rörelserna. Flera artiklar har nyligen gett uttryck för en sådan misstro, vilken innefattar avfärdande av skrivutbildningar och konstnärlig forskning av och med autister.
Dagens ETC (1/8) menar Selma Brodrej att en skrivutbildning som riktar sig till autister är överflödig eftersom det finns tillräckligt många litterära karaktärer med autistiska karaktärsdrag i samtidslitteraturen. Logiken tycks vara att dessa kompenserar för autistiska författare och deras rätt till utbildning.
Mikaela Blomqvist hävdar i GP (2/8) att konstnärliga fakulteten ”bedriver forskning på psykiatriska diagnoser” och tar sin verksamhet som klinisk psykolog till intäkt för en sedan länge daterad syn på autism. Enligt hennes föreställningar om konstnärlig forskning är det estetiskt ointressant huruvida författare ”lider” av autism, eftersom det inte finns något autistiskt skrivande. Och om Mikaela Blomqvist säger att något inte finns så finns det inte, oavsett hur många vetenskapliga verk som behandlar fenomenet, som inte finns, eftersom Mikaela Blomqvist säger att det inte finns…
Internationellt är autism rights-rörelsen sedan länge en kraft och resurs att räkna med i offentligheten, men även i forskarsamhället, vilket har förändrat kunskapsläget om autism. Träningsprogram som går ut på att göra autistiska barn mer neurotypiska har förkastats av vuxna autister som genomgått programmen. Precis som när det gäller andra grupper som beskrivits, bedömts och förtryckts har motstånd och organisering varit förutsättningar för ökad kunskap i majoritetssamhället.
Det medicinskt neutrala språket har historiskt använts på förödande sätt.
Det finns olika sätt att närma sig sådan kunskap. Autism ”är” inte bara en neuropsykiatrisk diagnos, utan ett sätt att fungera. Autister är precis lika autistiska före och efter vårdens diagnosticering, som för vissa innebär en lättnad och för andra en börda. Det är egentligen inte konstigt att just läkare, psykologer och psykoterapeuter betraktas med viss misstänksamhet inom autism rights-rörelserna. Historiskt är det de som i vetenskapens namn avhumaniserat autister, ”behandlat” autister genom bestraffning och våld, i vissa fall till den grad att de ansett att autisters liv inte är värda att leva.
Framför allt är skillnaden mellan det medicinska/patologiska perspektivet och neurodiversitetsperpektivet, som dominerar inom den autistdrivna forskningen, en fråga om vilken blick som riktas mot det vi kallar autism. Det medicinska perspektivet har länge varit synonymt med den neurotypiska blicken. Blicken som utgår från majoritetens sätt att fungera och beskriver autistiska funktionssätt i termer av brister, svårigheter och tillkortakommanden. När denna blick utmanas kan neurotypiska läkare, psykologer och terapeuter välja att lyssna och fortbilda sig eller sticka huvudet i sanden och fortsätta som förr.
Forskning i litterär gestaltning är en språkfixerad verksamhet. Just därför är uttryckssätt som betraktas som icke-normativa, som rör sig utanför vanespråkets sfär, av största intresse. Att autister ofta har ett annorlunda förhållande till språk än majoriteten är den medicinska och neurodiversitetsforskningen faktiskt överens om. Det är något vi tagit fasta på i det konstnärliga forskningsprojektet ”Autistiskt skrivande: att återta ett modersmål”.
Forskning i litterär gestaltning måste bedrivas med språket som forskarens medium i undersökningen av konstnärliga processer som är just språkliga. Det är forskning som skiljer sig från andra ämnen, bland annat genom att, som det står i forskningsbeskrivningen på HDK-Valands hemsida, forskaren aldrig i något ögonblick upphör att vara författare. Till skillnad från konstnärlig forskning i till exempel musik utgör det skrivna språket både konstform och vetenskaplig form. I denna språkfixerade miljö är autistiskt språk (eller "språkstörningar" som de kan kallas i medicinska sammanhang) oemotståndligt spännande.
När sådant språkligt våld ignoreras av forskare, författare och självutnämnda experter blir det viktigare än någonsin att säga emot.
Språkintresse, detta nörderi, om en så vill, är för vissa grundforskningens stora charm medan andra möjligen finner det en smula klaustrofobiskt.
I vårt forskningsprojekt har vi velat öppna den konstnärliga forskningen mot andra vetenskapliga fält som filosofi, sociologi och internationell autismforskning, samtidigt som frågan om språk, skrivande och läsande förblir central. I de artiklar som vi publicerar i olika tidskrifter och böcker analyserar vi litterär form, undersöker villkoren för olika berättare/berättelser och vilken etik som ligger till grund för ett språk som inte gör våld på redan utsatta.
Vi är inte de första att se samband mellan autism och konstnärlig forskning. Teoretikerna Erin Manning och Brian Massumi visade för snart ett decennium sedan på paralleller mellan autistisk perception och skapandeprocesser. Deras resultat har vidareutvecklats i och med senare forskning om autistisk retorik, autistiska språk- och litterära strategier i ett fält som fortsätter växa.
När det patologiska perspektivet väl har utmanats verkar det inte gå att stoppa autisterna som gör teori, litteratur och konst utan att underkasta sig vare sig autismmyterna eller psykologerna.
Det medicinskt neutrala språket har historiskt använts på förödande sätt. Så har uppdelningen i hög- och lågfungerande autister, som Steve Silberman visar i boken NeuroTribes, sitt ursprung i läkaren Hans Aspergers arbete i trettiotalets Tyskland. Han delade upp sina autistiska patienter i högfungerade ”små professorer” vars liv han värnade, samtidigt som han remitterade de lågfungerande patienterna till eutanasikliniken am Spiegelgrund (en plats litterärt gestaltad i Steve Sem-Sambergs roman De utvalda). Ett språk kan vara högst osentimentalt utan att vara oskyldigt.
Kanske är frågan kring autism och språk som mest akut i ett samtida politiskt läge. I dag hävdar danska staten att begreppet ”ickevästlig” är neutralt och därmed finns inget att säga om diskriminering. När sådant språkligt våld ignoreras av forskare, författare och självutnämnda experter blir det viktigare än någonsin att säga emot. För autister såväl som för andra minoriteter. Att ta sig rätten att säga: ”Jag känner inte igen mig i din beskrivning av mig.” Eller: ”Vi är här för att stanna, som sådana vi är.”
På trots mot myten om autister som oförbätterliga ensamvargar växer autistiska kollektiv fram, också i Sverige. Den neurotypiska blicken är inte den enda, det neurotypiska språket inte det allsmäktiga. Det finns alltid ett val att se det som ett hot eller en möjlighet.
Elisabeth Hjorth, lektor i litterär gestaltning, HDK-Valand
Anna Nygren, adjunkt i litterär gestaltning och doktorand i litteraturvetenskap, HDK-Valand och Åbo universitet
Jonna Bornemark, professor i filosofi, Södertörns högskola
Hanna Bertilsdotter Rosqvist, docent i sociologi, lektor i socialt arbete, Södertörns högskola