Bluff på agendan
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2014-05-22 | Publicerad 2014-05-21
Dan Josefsson om en falsk valkampanj. Lars Adaktusson har aktivt motverkat undersökande journalistik
Kristdemokraten Lars Adaktusson vill bli EU-parlamentariker. En av hans säljslogans lyder ”Rätt agenda i Bryssel. Rösta på Lars Adaktusson”. Väljarna ska påminnas om att han en gång var programledare för Agenda, vilket fått SVT att reagera. Agendas nuvarande ansvariga utgivare säger att Adaktusson ”borde klara sig utan att snylta på vårt varumärke” (Expressen 29 mars), vilket är lätt att hålla med om.
Men Adaktusson gör värre övertramp än så.
På andra reklamtavlor avbildas han bakom ett skrivbord fyllt av höga staplar med dokument. Adaktusson tittar bistert in i kameran när han sträcker sig efter ett papper. En undersökande reporter som granskar makten in på småtimmarna, och över det hela en slogan: ”Skicka en granskande journalist till Bryssel.”
Väljarna ska alltså tro att Adaktusson är en undersökande reporter, som ska granska EU-parlamentet inifrån – om han bara får tillräckligt många kryss. Men affischen är bluff. Adaktusson har aldrig varit undersökande journalist. Tvärtom. I mer än ett decennium har han attackerat den undersökande journalistiken så fort han fått chansen.
Det började valåret 2002. Uppdrag granskning avslöjade med dold kamera att några politiker från framför allt moderaterna uttalade sig främlingsfientligt i valstugorna när de trodde att bara främlingsfientliga väljare lyssnade. En våldsam debatt om sanning och lögn i politiken följde.
Adaktusson, som då var både programledare och ansvarig utgivare för Agenda och en av Sveriges tyngsta mediala opinionsbildare, gick dock till frontalangrepp mot Uppdrag granskning. I en artikel i Dagens Nyheter underströk han vikten av ”klara spelregler” mellan medier och politiker. SVT hade brutit mot uppförandekoden, vilket hotade att skada ”förutsättningarna för umgänge mellan medier och politiska makthavare”.
Vid en debatt på Publicistklubben fick han dock mothugg av Janne Josefsson, som anklagade honom för att göra så okritiska intervjuer med makthavare att de formligen stod i kö för att bli intervjuade i Agenda.
Vilket var sant.
Året därpå framfördes den kritiken mycket utförligt i en klassisk artikel av Petter Ljunggren i tidskriften Arena.
Enligt Ljunggrens analys var Adaktusson oförmögen till systemkritik, vilket innebar att han i praktiken nästan alltid försvarade maktens representanter när de gästade Agenda. När exempelvis Percy Barnevik kritiserades hårt för att ha gett sig själv en fallskärm på nästan en miljard så fick han tala ut hos Adaktusson utan risk för kritiska motfrågor. Ljunggren kunde bland mycket annat också visa hur Adaktussons frikyrkliga engagemang smittade av sig på Agenda.
Ljunggren skriver vidare, att han ”stött på röster på SVT som hävdar att Adaktusson lider av homofobi och anklagar honom för att konsekvent ha hindrat och saboterat inslag och studiodebatter med homosexuella”. Och att det fanns journalister på Agenda som slutat i protest mot Adaktussons syn på journalistik.
När Ljunggren gjort sitt grävjobb och ville intervjua huvudpersonen för granskningen, ställde Adaktusson överraskande kravet att få alla frågorna skriftligen i förväg. Det gick Ljunggren naturligtvis inte med på, så det blev ingen intervju.
Lars Adaktusson fortsatte dock att anklaga andra journalister för bristande etik. I en animerad debatt i SVT år 2007 bad Janne Josefsson honom att ge ett exempel på ett för makten obekvämt avslöjande som han själv lyckats göra med sin icke-ifrågasättande intervjuteknik. Adaktusson kunde inte ge något sådant exempel.
Adaktusson hade nu lämnat SVT för att med jättelön leda Angeläget med Adaktusson, en Agenda-kopia utan tittare i TV8. Där försökte han tre år senare göra ett eget scoop. Hannes Råstam hade avslöjat Quickskandalen, och Adaktusson kontrade med att bjuda åklagare Christer van der Kwast till studion och låta honom orera utan kritiska motfrågor eller faktakoll.
Som reklam för programmet gick Adaktusson samma dag ut på Expressens kultursida (23 mars 2010) och påstod att Råstam ljög när han sa att Quickutredarna gömt undan 13 pärmar med icke diariefört utredningsmaterial för domstolarna och resningsåklagarna. Enligt Adaktusson var dokumenten tvärtom ”prydligt diarieförda”. Han kritiserade medierna för att ”utan faktakoll” ha vidarebefordra Råstams falska uppgifter.
I verkligheten hade Råstam rätt. Det var Adaktusson som blivit lurad.
Ett år efter att Adaktusson utan grund anklagat Sveriges främsta grävande journalist för lögn, så lämnade han journalistiken för en ny karriär som högavlönad pr-konsult på Kreab. Till Dagens Industri sa Adaktusson att han hade ”bred erfarenhet av opinionsbildning som kommer väl till pass” i jobbet som ”rådgivare”. Sex månader senare hoppade han dock av Kreab på grund av en ”identitetskris”. ”Jag insåg att jag var i grunden journalist”, sa han i en intervju.
Adaktusson blev nu i stället programledare för Adaktusson i MTG:s Radio 1. Där skapade han i oktober 2011 rubriker i alla svenska medier med scoopet att den svenskeritreanske journalisten Dawit Isaak var död, ett som det visade sig osant rykte som Adaktusson publicerat utan faktakoll. Under senare år har han bland annat försörjt sig på att göra reklam-tv för Handelsbanken.
Men nu vill Adaktusson alltså bli Europaparlamentariker. Och för att locka röster poserar han som en ny Hannes Råstam på affischtavlorna. Lars Adaktusson, som tycks hysa ett närmast programmatiskt motstånd mot faktakoll och kritiska följdfrågor, snyltar oblygt på de undersökande journalisternas goda rykte. Allt för att ro hem ännu ett välbetalt reträttjobb.
Det är en utmärkt idé att skicka undersökande journalister till Bryssel. ”Skicka en programledare och pr-konsult med homofoba tendenser till Bryssel”, låter väl helt enkelt inte lika bra.
Dan Josefsson