”Jag har väl också rätt att skriva”
Elisabet Höglund svarar Martin Aagård om offerjournalistiken
Jag har läst Martin Aagårds angrepp på mig på Aftonbladets kulturwebb med anledning av min kolumn om offerjournalistik och åsiktsjournalistik.
Martin Aagård får naturligtvis skriva vad han vill och tycka hur illa han vill om mig. Samtidigt fråntar det inte mig rätten att bemöta hans påhopp. Att bli ihopklumpad med Jan Guillou och Hanne Kjöller ser jag dock som en stor ära. Båda tillhör landets skickligaste journalister, i Guillous fall också författare. Så jag befinner mig i gott sällskap.
Däremot är det magstarkt, för att inte säga hänsynslöst, av Martin Aagård att använda min svårt sjuka syster som redskap för att avrätta mig. I min kolumn i början av juni skrev jag att min syster tvingades ligga i sin egen avföring i fyra timmar innan hon fick hjälp när hon hade fallit på golvet och inte kunde ta sig upp. Ambulansmännen tvingades slå sönder glasrutan på ytterdörren för att kunna ta sig in till henne. När hon kom till sjukhuset hade hon svårt hjärtflimmer, en puls på 120 slag i minuten, kroppen full av vatten och blödande variga bensår på båda benen. Hon lider av så svår artros att hon inte kunde gå mera. Nu sitter hon i rullstol. På grund av sitt svåra handikapp hade min syster inte kunnat använda sin egen toalett på över ett halvår, eftersom den ligger på övervåningen. Där ligger också hennes sovrum. Eftersom hon inte heller kunde komma dit tvingades hon sova på en stol i köket i månad efter månad.
Skulle jag inte få lov att använda mitt spaltutrymme i Aftonbladet för att berätta om denna skandal inom äldreomsorgen? Visst var det offerjournalistik men jag anser att det finns olika slags offerjournalistik. Jag har själv under mitt långa journalistliv gjort många inslag och artiklar om människor som drabbats hårt i livet, människor som varit offer i ordets verkliga mening. Vad jag länge har vänt mig mot är den efterhängsna trenden bland en del journalister att slentrianmässigt göra människor till offer trots att de kanske inte alls är det. Jag vänder mig också mot kravlösheten i samhället, som innebär att människor inte förväntas ta ansvar för sig själva och sina liv utan där ansvaret rutinmässigt läggs över på myndighetspersoner.
Sedan förstår jag inte varför Martin Aagård försvarar Falkenbergs kommun för att man inte ville hjälpa min syster. Beträffande den hissinstallation som jag krävde att kommunen skulle göra i min systers villa kan jag upplysa om att min syster erbjöd sig att själv betala halva kostnaden för installationen. Detta erbjudande viftade kommunen bort.
Till slut kan jag inte låta bli att ta upp det magnifika angrepp Martin Aagård gör på Jan Guillou och mig, därför att vi råkar vara 40-talister. Aagård skriver: ”Jag kan faktiskt se fram emot att det etablissemang av 40-talister (som jag och Guillou tillhör, min anm) som reflexmässigt solidariserar sig med myndigheter, staten eller polisen … en vacker dag inte längre har kvar sina gamla plattformar att gorma ut sin moralism ifrån”.
Menar han att tidningsledningen inom kort kommer att ge oss sparken? Nej, snarare är det hans uppfattning att om man är i Guillous och min ålder har man inte längre rätt att skriva och delta i samhällsdebatten, i varje fall inte i Aftonbladet. Den här sortens påhopp och föraktfulla anspelningar på min ålder brukar med jämna mellanrum komma från näthatare. Jag trodde aldrig att en kultur- skribent på Aftonbladet skulle sjunka så lågt att han använder sig av åldersfascism när argumenten tryter.
