Svenskjävlar
Simon Bank om klasskamp på is – och finska män som älskar att se Sverige förlora
Man ska gräva där man står, så jag frågar Jarkko. Han är både svensk och finländare, men framför allt står han närmast.
”Jag vet inte vad det beror på”, säger han. ”När jag var yngre kunde jag hålla på Sverige i fotboll, men nu … jag avskyr dom. Jag vill att Sverige ska förlora i allt”.
Jo. Det finns att gräva i.
Idrottens bästa berättelser blir till där dialektiken brakar in i taktiken. De små krigen synliggör de stora.
När Kroatien möter Serbien i VM-kvalet ser jag matchen via en hackig nätlänk. När Barcelona möter Real Madrid matas vi med reportage om matchens betydelse för den katalanska självständighetskampen.
Bastia mot Paris på Korsika? Ett möte mellan maffians mordö och maktcentrat. En italiensk valkampanj? Den börjar när Berlusconi använder AC Milan som studsmatta för opinionen.
Men här? Hos oss?
I Sverige har vi alltid haft svårt att se vår egen idrott som politisk. Visst, en Zlatan Ibrahimovic-bicicleta är en uppslagen dörr mot ett nytt land, ett EM i damfotboll bär historien om en normbrytande könsrevolution.
Men vi slåss sällan, helst inte alls.
Jagar Charlotte Kalla Marit Björgen rör sig stavarna på individ- och symbolnivå. Möts Sverige och Danmark i handboll så är det en handbollsmatch. Spelar Sverige ishockey mot Finland handlar det om sport.
Och så ett undantag:
Spelar Finland ishockey mot Sverige handlar det om allt annat.
Efter krigen kom hundratusentals finländare till Sverige.
Ett land var outvecklat, fattigt och trasigt. Ett annat hade kryssat effektivt och eftergivet genom det totala kriget.
Det Nya Sverige skulle byggas, från Finland kom kropparna som kunde bygga.
I Västerås svetsades motorerna, i Borås surrade symaskinerna. Stockholm och Göteborg lyftes på starka, finska arbetararmar. I dag har runt 700 000 svenskboende finskt ursprung.
Vad hände med dem som lyfte? Med deras barn, deras barnbarn?
Den finska erfarenheten i Sverige har fått sin litteratur och sin film de senaste åren. Leena växer upp i Susanna Alakoskis Svinalängorna, tolvåriga Kirsi skäms över sin finskhet i Kid Svensk, nyligen gick dokumentären Ingen riktig finne – där gitarristen Kai Latvalehto tar med sig sin far på en resa in i det svenska mörkrets hjärta – upp på svenska biografer. På engelska har filmen fått titeln ”Finnish blood, Swedish heart”.
Tusen och åter tusen finska arbetare kom hit, slet sönder sig, söp och dog för tidigt. Finländarna som kom till Sverige är unika, till skillnad från alla andra invandrargrupper sjönk deras medellivslängd i det nya landet.
Det är deras liv som formuleras nu.
”De finska männen som kom på 70-talet hade inte så gott rykte. De hamnade långt ner, många saknade språket och drabbades av en social statusförlust. I stället jobbade de som galningar, bevisade sin manlighet genom att slita ute på arbetsplatserna”, säger Jari Kuosmanen.
Han är docent vid institutionen för socialt arbete på Göteborgs universitet. För doktorsavhandlingen Finnkampen djupintervjuade han ett trettiotal invandrade finska män om deras liv, en jakt på en finsk manlighet som historiskt formats av krig och kroppsarbete.
Nu sitter Jari Kuosmanen på ett pedantiskt ordnat kontor i Haga och skissar med en spritpenna. Han ritar en romb, redogör för Rauwyn Connells förklaringsmodell kring hegemonisk maskulinitet.
”Maskulinitet skapas på den sociala sidan, här, och den fysiska sidan, där. Alla män har båda sidorna, om man saknar möjligheter på den ena sidan kompenserar man på den andra”.
Sven Dufva släppte inte en jävel över bron, Väinö Linnas okända soldater tog sig an övermakten utan att fråga varför. I Högt bland Saarijärvis moar behöver Linna bara en mening för att teckna sin finländske mytman:
”I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi”. Mannen, verktyget, jorden. Och krigen.
I Sverige fick finländare det som Kuosmanen kallar ”ordlösa arbeten”. Hierarkier konsoliderades.
1974 släpptes en statlig attitydundersökning kring invandrare från tio länder. Finländarna rankades åtta på skalorna ordentlig-slarvig och pålitlig-opålitlig, allra sist på skalan lugn-bråkig. Högt låg de på ett enda område: ”Arbetsamma”.
Diskriminering fanns, men mindre från det offentliga Sverige och mer i tidningarna, på arbetsplatserna, i skarvarna mellan det uttalade och outtalade.
Den svenska finlandsbilden formades av ett omänskliggörande av den farlige, supande finnen.
Den finska svenskbilden präglades av 600 års politiskt samliv, som förstärktes av underordningen när de nu kom till Sverige.
”Finländarna hade upplevt den svenska överklassen som både hotande och förtryckande. Man kontrade med att femininisera överklassvensken, en fjolla med peruk och vad det nu var. Myterna har levt kvar”, säger Jari Kuosmanen.
Våren 2013 gör K-rauta tv-reklam med att låta en äkta finsk man kliva ut ur bastun och simma över Östersjön för att ge Sverige ”ett byggvaruhus av det rätta virket”, samtidigt som McDonalds säljer sin nya kyckling-wrap genom att visa übermaskulina byggjobbare som häpnar inför det fjolliga matvalet. En svetsare drar upp sina skyddsglasögon och flinar brett:
”Jaså, jak trotte praktikanten slutade ikår”.
Mytbilden har blivit sketch, verkligheten karikatyr.
En riktig finne. Voi vittu.
När Kai, den finske gitarristen, återvänder till Göteborg i Ingen riktig finne träffar han sina barndomskompisar. Han växte upp i Sverige men familjen flyttade tillbaka till Finland innan han hann bli vuxen.
Kai vittnar om den sociala och språkliga skammen, hör sin farsa berätta hur han ”jobbade 16-18 timmar om dagen, och drack hela tiden”. Han har ett gott liv, är ”först i släkten med en universitetsexamen”, men söker fortfarande efter sin identitet. Är han svensk? Finländsk? De pratar. Han gråter.
”Det går aldrig över”, säger han. ”Det fattas en bit”.
Ett årtionde in på 2000-talet är Finland inte längre samma. Som ett av fyra euro-länder har de fått toppbetyg av de tre stora kreditvärderingsföretagen. Skolsystemet kallas ”världens bästa”, och enligt Rädda Barnen är Finland världens bästa land att bli mamma i.
Finlands status är högre än någonsin, men finländarna som levt i Sverige fick slåss för sin.
Är du underordnad krävs en motståndsstrategi, och Jari Kuosmanen pekar ut två: Den kollektiva aktionen, att du förstärker din kulturella identitet – och den individuella kompensationen, som mest skett genom hävdandet av manlighet.
Finns det en skärningspunkt?
Kan man tänka sig att den kulturella identiteten och den mytiska manligheten möts på en plats som redan från början osar nationalistisk chauvinism och hårdföra maskulinitetsideal – i mittcirkeln av en ishockeyrink?
”Jo”, säger Kuosmanen. ”Det är väl uppfattat”.
Pekka Laukka kom till Sverige 1964, innan han lärt sig gå. Asea behövde skickligt arbetsfolk, farsan flyttade familjen från Uleåborg till Västerås.
Mamma hade ätit barkbröd hemma i Finland, ryssen hade försökt bomba skolan hon gick i. I Västerås satte hon sig vid löpande bandet, ett monotont arbete som slet ut kroppen.
Pappa började på gjuteriet, gick vidare och började svetsa kärnkrafts- och vattenkraftsreaktorer.
”De ville magnetröntga honom, men det gick inte. Han hade fått så mycket metall i ögat att de fick låta bli”, berättar Pekka.
Vi äter lunch på en uteservering i Västerås; det är jag, Pekka och hans son Emil. I Virsbo, några mil bort, pratar till och med bankomaterna finska. Västerås är större, men finländarna har byggt den här stan också.
”Jag har jobbat på Bilia i trettio år. Först som bilmekaniker i femton år, men sen slutade jag för att slippa de där arbetsskadorna. Jag hade ju sett hur det kan gå. Nu är jag coach, som det heter på fint språk”, säger Pekka.
Han har levt ett helt liv i Sverige, sonen Emil är född här, jobbar som elevassistent på högstadiet och spelar innebandy i division två.
Hundra procent svensk. Nästan.
”När det gäller sport blir jag finsk”, säger Emil.
”Jag tror att man är född till det, invaggad på något sätt. När Finland vann något kom mosters man alltid med flaggan. Själv har jag jättesvårt för att titta när Finland spelar. Jag vill inte. Det gäller för mycket, man vet vad man har att vänta sig när man stämplar in dagen efter”, säger Pekka.
Han gjorde svensk militärtjänst när Anders ”Masken” Carlsson gjorde två mål på nio sekunder mot Finland i VM 1986 (”Det var tur att AK4:orna var inlåsta då …”). Emil var tolv år när Peter ”Foppa” Forsberg ledde Tre Kronor från 1–5 till 6–5 mot Finland i en VM-kvartsfinal i Helsingfors.
”De fick byta örngott på kudden den natten. Det blev för blött”, säger han.
Immigranterna som Jari Kuosmanen pratade med i sin avhandling ville absolut inte se sig som offer eller diskriminerade. Däremot var de förbannade på den svenska sportjournalistiken.
”Många sa att svenska framgångar får stora rubriker men att man får leta längst bak i resultatlistorna för att hitta de finska. Och så stör man sig på att Sverige alltid tar ut vinsten i förväg, och blir oerhört besvikna när de förlorar. Ett slags stormaktsmentalitet.”
I kväll spelas kvartsfinalerna i hockey-VM. Finland spelar i Helsingfors, Sverige i Stockholm.
Pekka Laukka är ”evigt tacksam” för att hans föräldrar flyttade över Östersjön, men hans och hans generations berättelse handlar också om föräldrar som använde bananlådor till möbler, om tidningarna som schablonskrev om finnar som bråkade och begick brott, om föräldrar som inte pratade svenska, om finländarna och flaskan, om underordning och överordning.
Om att slå Sverige i hockey.
Emil Laukka är 22 år, han ångrar lite att han aldrig lärde sig finska men tycker också att det finns annat som är viktigare. Den finska identiteten märker han mest när det är match.
”Det är Finland först,” säger han. ”Sedan kommer alla andra länder. Och så kommer Sverige, allra längst ner”.
