Varning för terror
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-11
Christopher Holmbäck om begreppet som skadar mediernas opartiskhet
Kriget mot terrorismen pågår. Sverige är med och för det: vi förser våra allierade med vapen, vi ”bekämpar terrorister” och ”försvarar våra gränser” i Afghanistan. Högen av tvivelaktiga ”terroristlagar” växer, med mediehaussade rättegångar som följd. I krigstider blir oberoende och opartiska röster än mer nödvändiga för ett samhälle som vill ta kloka beslut; i nio år har våra medier lärt oss ord som ”terrorsvensk”, ”terrornät” och ”terrormisstankar”.
”Ordet ’terrorist’ kan vara en barriär snarare än en hjälp att förstå. Vi bör försöka undvika att använda ordet.” Så börjar det brittiska public service-bolaget BBC:s detaljerade riktlinjer över hur terror-orden ska användas. ”Det uppenbara skälet är att terrorism betraktas genom ett politiskt prisma.”
En rundringning jag gjort visar att den insikten inte har drabbat de stora svenska nyhetsredaktionerna. Ingen av redaktionerna kan redovisa riktlinjer. Svenska Dagbladet och Svt Rapport hänvisar till allmänna journalistiska principer: att vara försiktig med användandet av etiketter som terrorism. Dagens Nyheter ”har inte tid att svara” och Expressen vill inte ”redovisa [våra] redaktionella policies”. På Aftonbladet – som för ett år sedan rubricerade Mehdi Ghezali och de två andra svenskarna som greps i Pakistan som ”terrorsvenskarna” – har man, enligt ställföreträdande ansvarig utgivare Lena Mellin, ”aldrig diskuterat” terrorbegreppens betydelse.
”Sydsvenskans medarbetare behöver vanligen inte riktlinjer för att använda termer på ett adekvat sätt”, enligt tidningens chefredaktör Daniel Sandström. Kanske har han rätt. Men ett exempel på motsatsen är tidningens USA-korrespondent Lennart Pehrson som nyligen skrev att protesterna mot moskébygget i New York har tilltagit eftersom ”terrorister kan vara födda och uppväxta i amerikansk medelklass”. Alla vet, utan att tänka, att Pehrson inte pratar om de amerikaner som tar värvning i militären och lär sig att det är ballt att stå framför kameran med en trofé (läs: död arab) och visa tummen upp.
”Varför? För att man som läsare generellt uppfattar ’terrorhandlingar’ som något utfört av en statslös grupp eller av ett terrornätverk”, menar Daniel Sandström.
Alltsedan 11/9 använder stora delar av journalistkåren terrorbegreppen såsom de krigförande makterna önskar: för att göra skillnad på goda allierade som utför politiska handlingar och onda fiender vars aktioner är irrationella. Israel och Palestina är ett klassiskt exempel, vilket illustrerades senast den 31 augusti när Sveriges Radios Ekot (som inte har några riktlinjer) och Dagens Nyheter rubricerade en dödsskjutning mot fyra bosättare i Hebron i ockuperade Västbanken som ett ”terrordåd”. Ingen av de stora nyhetsredaktionerna använde det ordet för något Israel gjorde under kriget mot Gaza, som enligt FN:s Goldstonerapport inbegrep avsiktliga attacker mot civila palestinier (DN:s rubrik om den ”omstridda” rapporten blev ”Israel: FN-rapport belönar terror”). Denna skeva rapportering överraskar nog få. Men trots många kritiska öron har nio års krig gjort terrorbegreppen till ett närmast osynligt signalsystem i vårt språk; det märks i de små meningarna, i de vardagliga telegrammen.
Den 21 maj spreds ett sådant TT-telegram i medier som Rapport och Dagens Nyheter. Talibaner i Norra Waziristan i Pakistan hade avrättat två människor som de anklagade för att ha ”gett information till USA om mål för drönarattacker. De förarlösa planen angriper ofta terroristmål i området”, skrev TT.
Drönarattackerna – som sker allt oftare på allt fler platser i världen – drabbar antingen civila eller de som hamnat på USA:s hemliga avrättningslista. Man skulle alltså lika gärna kunna skriva: ”De förarlösa terrorplanen angriper ofta civila mål i området.” Eller? ”Frågan är hypotetisk” och ”svår att ha någon uppfattning om” menar TT:s redaktionschef Mats Johansson.
Men frågan är konkret, den handlar om hur vi formar världen och varför vi bombar, och den är enkel: Om det går att vända upp och ner på en mening utan att rimligheten rubbas, vad är det då som avgör ordvalen?
Christopher Holmbäck
