Tycke och osmak

Jan Helin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-09-05 | Publicerad 2011-09-04

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin om vikten av att stå för sina åsikter

Behring Breiviks ”manifest” gav rimligen de flesta svenska publicister kalla kårar. Vi har alla dag ut och dag in  i våra digitala utgåvor distri­buerat samma tankegods. Varje dag burit de ord som vill begränsa, förenkla, väcka hat och avsky. Vissa männi­skor ska fösas ihop under högerextremismens enda kända försök till ­humor och ironi under begreppet ”kultur­berikare”. Politiker och journalister ska in i fållan ”kulturmarxister” som betyder vi här nere, ni däruppe.

Mellan dessa två stolpar en anonym hatflod av ord som gröper ur människo­värdet för vissa etniska grupper och ­avfärdar grundläggande humanistiska ­värderingar som ”politiskt korrekta”.

Effekten av det ständiga upprepandet är exakt detsamma som propagandans. Med tiden vet vi ju vad vi alla egentligen ­tycker.  Det är inte sant, men blir sant. Historien har med fasansfull pedagogik lärt oss hur själva upprepandet gör påståenden ­sanna. En kvällstidnings roll är förvisso att vara kontroversiell, men den får aldrig i sin iver att väcka engagemang löpa med de ­krafter som vill attackera värderingen om varje enskild människas lika värde.

Massakern i Norge satte främlingsfientligheten i anonyma läsarkommentarer i vedervärdig blixtbelysning. Exakt samma mekanismer är i rörelse i anonyma nätforum om sexism, homofobi, hets mot enskilda personer och så vidare.

Det är inte åsikterna i sig som bör ­stoppas eller skrämmer. De är kända och ska självklart få uttryckas och debatteras. Det är effekten när underströmmen av anonym hatkultur på nätet korsbefruktas med nyhetssajters läsarforum som skrämmer mig. I kontakt med en tidnings eller tv-kanals varumärke uppstår en normalisering av uttryck som under­gräver människovärdet. Normaliseringen och upprepandet.

Det är skälet till att jag inte längre vill publicera anonyma läsarkommentarer. Det är mitt försök att ta ansvar som utgivare.

Vilket ska anses vara mitt ansvar när tanken ”alla tycker egentligen så här” får fäste i terroristens skruvade hjärna så att ord blir till handling?

Terrorister gör ju bara det som måste göras för att de andra inte vågar, eller för att den massa som egentligen håller med, ännu inte förstår.

Betänk Sverigedemokraternas ner­vösa upprepande av självklarheten att ”bara för att man är kritisk mot invandring är man inte för massmord”.

Nej, vi vet det. Den intressanta frågan är denna: Varför behöver det påpekas?

Ord är viktiga. Mellan att säga att ­Sverige måste ta emot färre invandrare av ekonomiska skäl och att säga att ­muslimer är det största hotet mot ­Sverige ­sedan andra världskriget ligger en avgrund.

Jag har ansett att det är en viktig publicistisk uppgift att tydliggöra den.

Det har alltid varit viktigt att ta ansvar för vad man säger i offentligheten och hur man säger det. I tider där vi alla kan nå en mycket stor publik mycket enkelt, anonymt och omedelbart tror jag att ansvaret för orden blivit ännu viktigare. Att stå för vad man tycker.

Jag försöker verkligen förstå vad de debat­törer menar som nu hävdar att ­yttrande-­ och åsiktsfrihet förutsätter anonymitet.

Jag skulle förstå argumentet om debat­ten handlade om att staten försökte reglera internet så att det var omöjligt att där få uttrycka sig ­anonymt. Det skulle vara en ­debatt som skulle likna den om maskeringsförbud vid demonstrationer på allmän plats.

Men diskussionen om läsares medverkan i tidningar handlar ju inte alls om detta. Den handlar om ansvarigt utgivarskap. Traditionella medier har med internet tappat monopolet på offentligheten. Det utmanar journalistiken och är i grunden en bra sak. Men med det kan inte följa ett krav på att anonymt få skriva vad man vill, när man vill i en tidnings digitala utgåva bara för att det är tekniskt möjligt.

Journalistiken inleder nu på ostadiga ben en dialog med ­läsarna. Journalister är på väg från envägskommunikation till digital masskommunikation.

Vi famlar i denna nya värld, men börjar se något nytt spännande växa fram. Aftonbladets skolgranskning i våras är den första där vi genom­fört ett journalistiskt projekt med start i diskussion ute hos våra ­läsare. Dia­logen berikade journalistiken och gav granskningen en kraft och genomslag den inte fått om vi jobbat traditionellt ­inifrån och ut.

I denna öppna dialog i känsliga ämnen finns utan tvekan ett värde att få vara anonym. Unga människor som berättar om mobbning i skolan i diskussion med andra i forumet ska självklart inte exponera sin identitet i offentligheten. Vid den typen av läsarmedverkan sätter vi från och med nu krav på oss själva som journalister att vara närvarande i läsarforumen. I de fallen kommer det fortsatt gå att vara anonym som läsare.

Så okej, Aftonbladet har inte ­hittat det perfekta systemet ­ännu. Långt därifrån. Men öppen­het och redaktionell närvaro är de riktlinjer vi arbetar efter från och med nu.

Och kom ihåg, ­denna möjlighet finns kvar:

Gå till butiken. Köp tidningen. Om du rea­gerar på något – skriv ett brev. Kräv däri ditt lagstiftade källskydd av insändarredaktören. Posta brevet. Köp tidningen igen och kolla om du kommit med.