Etikettsbrottet
Fredrik Persson om att blanda ihop massmördare med vänsteraktivister
Ordet extremism tycks vara på allas läppar. Det ägnas böcker, tidskrifter och seminariesamtal samt har en stark ställning i det statliga språkbruket. I december presenterade exempelvis regeringen en handlingsplan för att motverka våldsbejakande extremism.
Trenden kan verka begriplig. I den ekonomiska krisens skugga skälver Europa av social oro. Extremism är emellertid varken en enkel spegling av detta tillstånd eller ett begrepp som bidrar till förståelsen av samtidens skrämmande spänningar och politiska uttryck. Tvärtom skymmer det sikten och bär på en besvärande ideologisk barlast.
I regeringens handlingsplan får extremism beteckna ”rörelser, ideologier eller personer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning”. Drar man samman den mer seriösa politiska och vetenskapliga diskussionen är det dock rimligare att definiera extremism som avvisandet av det rådande politiska systemets ordning, normer och regler och därtill hörande ekonomiska och samhälleliga förhållanden.
Även om extremismbegreppet etymologiskt har långa latinska rötter var det först under 1970-talet som det på bred front började användas i sin nuvarande tappning. Att det företrädesvis torgfördes av den västtyska säkerhetstjänsten och närstående statsvetare – vilket historikern Wolfgang Wippermann diskuterar i boken Dämonisierung durch Vergleich (Rotbuch) – betonar de brister begreppet är behäftat med.
Begreppet är entydigt pejorativt; dess betydelse är utpekande och nedsättande. Till skillnad från exempelvis radikal skulle ingen person eller rörelse beteckna sig själv som extrem. Brännmärkandet blir särskilt bekymmersamt genom begreppsdefinitionens obestämbara form. Också den mest sansade systemkritiker – alldeles oberoende av om denne förordar direktdemokrati, nattväktarstaten eller blott ifrågasätter den enda vägens nyliberalism – kan etiketteras som extremist.
Att nuet görs till oantastlig norm vittnar om begreppets konservativa och historiskt relativa karaktär. Var och en som drömmer sig tillbaka till ett nära förflutet eller fantiserar om en frigörande framtid blir möjlig att misstänkliggöra. Den som förmår erövra den etablerade politikens centrum befrias däremot omedelbart från extremistmärket, oavsett vilket människofientligt budskap som framförs.
Med talet om extremism förs disparata grupper som avviker från den dominerande diskursen samman, utan hänsyn till deras grundläggande hållningar eller vilket reellt hot de utgör. Höger och vänster, och numer även islamism, rörs ihop till en oklar stinkande soppa i syfte att väcka avsmak. När den serveras förloras proportionerna, vilket demokratiminister Birgitta Ohlsson demonstrerade på den presskonferens där regeringens handlingsplan presenterades. I en suggestiv och smaklös inledning likställde hon Anders Behring Breiviks massmord på norska socialdemokrater, Taimour Abdulwahab självmordsbomb i Stockholm och de kravaller som ramade in EU-toppmötet i Göteborg 2001 och Davis Cup-matchen mot Israel i Malmö 2009.
Att vänstern komprometteras är en följd av extremismbegreppets nära förbundet med den totalitarismteoretiska kallakrigslogik enligt vilken fascismens fortlevnad stod att finna i öststaterna och inom den västeuropeiska vänsteroppositionen. Att påtala problemet med denna tendens innebär inte att historiska jämförelser av olika politiska system är illegitima; till skillnad från ett förenklat likställande förankrat i ideologi i stället för empiri.
Det finns likaså all anledning att ge akt på allmänna psykologiska och sociala sammanhang som kan förklara människans val av politisk hemvist och metod. Ett specifik politiskt fenomen låter sig dock inte förstås utan hänsyn till idémässigt innehåll, historiskt kontext och social rekryteringsbas. För att kunna adressera sådana aspekter krävs precisa begrepp. Fascism betecknar exempelvis en rörelse och ideologi med vissa bestämda kännetecken, som inte låter sig fångas av talet om högerextremism.
Utan rätt ord blir det svårt att förstå, och därmed svårt att organisera motstånd. Det är därför olyckligt att många välmenande vänstersinnade antifascister omfamnar begreppet högerextremism. Därmed görs fienden diffus samtidigt som en politisk retorik, vilken med lätthet kan vändas mot den egna kampen, legitimeras. Alla som ser ut som spöken är inte lika goda kålsupare.
