Bikiniprotesten var bara en fransk önskedröm
Nej, 3000 kvinnor ska inte bada i bikini för att stoppa Islamismen. Johanna Frändén om en republikansk fantasi
Mitt under industrisemestern nåddes lediga fransmän av nyheten att upp till tre tusen algeriska kvinnor iklädda bikini väntades i badorten Tichy, 25 mil öster om Alger.
Det rapporterades om en militant antislöjkampanj riktat mot landets islamister, och flera franska medier dubbade aktionen till ”ett gigantiskt republikanskt bad”.
Republikansk är ett adjektiv som franska politiker och opinionsbildare börjat att hänga på allt som kan tolkas som frihetligt, sekulärt och en smula upproriskt och på ett eller annat sätt kan kopplas till värderingar sprungna ur franska revolutionen.
Att bära bikini är nu inte olagligt i Algeriet, vars badstränder fylls av både lokalbefolkning och turister och brukar hysa en blandning av tvådelat, baddräkter och burkinis, den heltäckande trikå som flera franska kommuner förbjöd under stor uppståndelse förra sommaren.
Problemet var att bilderna som följde från aktionen saknade alla tecken på politisk aktivism och massuppslutning.
Det hela var, skulle det visa sig, en misstolkning av en artikel i den algeriska lokaltidningen Le Provincial, som berättade om en Facebookgrupp med tre tusen medlemmar över hela landet med syftet att badsugna kvinnor ska kunna stämma träff lokalt med andra och åka till stranden gemensamt.
– Om man bär baddräkt, bikini eller heltäckande plagg är oväsentligt. Målet för oss är att kunna åka och bada utan att bli störda, säger en av medlemmarna till franska AFP.
Rapporterna om verbala trakasserier av kvinnor i offentligheten är återkommande i Algeriet, där klyftan mellan västligt mode och traditionell sedlig klädedräkt skär både genom stad och landsbygd och yngre och äldre generationer.
Den smått obegripliga franska burkini-debatten förra sommaren fick, det politiska läget till trots, inga ringar på vattnet i övriga Europa. Kanske för att den i grunden berättade mer om Frankrikes självbild än om islam.
Höjdpunkten nåddes när dåvarande premiärminister Manuel Valls konstaterade att nationalsymbolen Marianne (som hon återges i Eugène Delacroix Friheten på barrikaderna, får man anta) ”är barbröstad eftersom hon föder folket. Hon bär inte slöja, eftersom hon är fri. Det är detta som är Republiken!”.
När uppgifterna om gemensamma kvinnobad från Algeriet så kom i år kunde flera franska medier inte lägga band på sig.
Det ”gigantiska republikanska badet” fick, med hjälp av en undermålig medial mun till mun-metod och ett styck franskt önsketänkande, bli den perfekta uppföljningen.
